- Project Runeberg -  Gleerupska biblioteket : naturen och människolivet i skildringar och bilder / Geografien i skildringar och bilder : första bandet /
529

(1908-1913) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I

grönländarna

529

sätt att utskifta bytet har till den grad vunnit hävd, att djuret under alla
omständigheter delas, även om den egentlige fångstmannen har varit
alldeles ensam om att döda det och bogsera det i land. Den första lilla
gosse eller flicka, som från stranden träffar det döda djuret med en sten,
får sin andel, den därnäst sin o. s. v.

Men detta är blott fångstmännens andelar. Vitvalen tillhör först och
främst hela platsen, hela det lilla samhället. Ty ingen får sakna färskt
kött och mattak den (lag, då en vitval bogseras i land. Därför råder
också ändlöst jubel i alla tält, när kajakflottiljen svänger om näset och
ror in i fjorden med en blänkande, vaggande strimma efter sig.

Hela tältlägret genljuder av slamrande knivar, som vässas mot
stenarna. Ned mot stranden strömma alla de unga männen med sina långa
knivar mellan tänderna och kvinnorna med skarpa halvmånformiga skaror
i händerna. Vitvalen drages upp på land, och med naturbarnets
omedelbara häftighet kastar man sig över djuret — alla ha ju lov att skära ut
stycken och taga för sig av rätterna. Och i sin blinda iver utsätta de sig
för att få både näsa, öron och fingrar avskurna. Det är nästan, som om
den döda valen plötsligt åter blivit levande; allt är en enda munter röra.

De, som ha sölat och kommit på efterkälken, sticka in huvud och
armar mellan dem, som stå närmast, och angripa valen med knivarna, så
alt det viner kring ögon och öron. De lyckligaste skynda sig i väg mot
tälten, släpande på långa remsor kött och mattak, som de hålla mellan
tänderna.

Detta mattak är ett egendomligt födoämne med den mest pikanta
smak, som påminner om nötkärnor och kokosmjölk. Det är vitvalens
bländvita överhud. Bäst smakar mattaken, när den är nyss skuren, men
den kan också, som förut nämnts, lufttorkas och gömmas till vintern. Dess
utseende påminner då i någon mån om tunt knäckebröd; den skäres i
tunna strimlor och tuggas med förtjusning tillsamman med späckbitar.
Ett tredje sätt all bereda mattaken är mera utsökt. Den skäres i tjocka
skivor och lägges i gassande sol eller gräves ned i jorden. När den har
börjat ruttna, får den en så stark, nästan rusande lukt, att den blott
kan ätas som »efterrätt», i helt små portioner. Jag har sett grönländare
sluka dessa fela, trandrypande »igunnak»-stycken, dock först sedan de

Geografien, 34

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:54:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gleg/1/0535.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free