Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5(52
GEOGRAFIEN
omvägar. Då jag hade sprungit ett stycke längs backens fot, fann jag ett
ställe i den sanka marken, där starren drog sig tillbaka och gav rum åt
en av röda Iranbär prickad mossmatta, över vilken jag som på kuddar,
vilka gungade under foten, nådde fram till min längtans mål.
Må ingen tala illa om det svala vinet, som smeker gommen en sen
afton i goda kamraters lag; det har ofta salt fart i den ström av blod,
som höll på att bli tjockflytande i ådrorna — tung av ledsnad och
förakt under den dagliga pliktuppfyllelsens eviga hinder och missräkningar.
Det fyllde för en nalt sinnet med ljuva villor, utan vilka livet alltid
tyckes så falligt att leva, del återtände ungdomligt mod och hänförelse i vår
hjärna och fick oss för en stund att tro, alt vi voro jättar, som med
huvudet nådde upp till himmelens skyar.
Men lio gånger mera älskar jag den stilla bäcken på heden, som
bjuder den törstige sin svala, aldrig hetsande dryck, medan den sorlar
honom till mötes med tusen vemodiga ljud från naturens egen gåtfyllda själ.
Den okonstlade österlänningen med sitt lättväckla, poetiskt religiösa
sinne lät lysa himlens välsignelse över de källor och strömmar, som han
drog förbi på sin ökenväg, och den, som lill fots genomvandrat en äkta
jylländsk hed och funnit en liten pladdrande Kedron, då ban var nära
att uppge allt hopp, han skall förslå den lårögda tacksamhetskänsla, ur
vilken detta behov att dyrka och välsigna sprang fram.
Så snart min första brännande törst var släckt, började jag närmare
övertänka detta underverk, att del fanns en bäck på detta ställe. Naturen
plägar ju alltid handla liksom i den tanken: vad man spar, det är så gott
som förtjänat, och här tycktes bäcken icke fylla någon annan nämnvärd
uppgift än att ligga som en spegel för de seglande sommarskyarna. Men
härlig och jungfrulig var den att blicka ned uti, kemiskt fri från vad
uppskörtade kärringar sköljt ut ur fårtarmar eller fattigtvättens stackars
blåelse.
Den frodiga röda mossan, som kantade dess stränder, bildade
naturliga filter, genom vilka vattnet silade fram i blanka droppar, som hängde
och darrade några sekunder i de hopflätade, mjuka håren, lyste blanka i
solen, rundades av inifrån och föllo ned i bäcken, här med ett dämpat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
