Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Dahl: Landet under havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LANDET UNDER IIAVET
223
och även vuxna aldrig omtala sin tar och mor utan som »min gamle
herre» och »min gamla fru» och säga »I» till dem, alldeles som inom
nordens goda gamla bondesläkter. Tjänarna äro likaså vördnadsfulla,
rent slaviska inför husbondefolkets ögon, men de ha också sina
svagheter. I mångt och mycket äro de herrskapets plågoandar, som blott
ställas till freds med pengar. Först och främst med rikliga penninggåvor
i porten av husets gäster. Det är husets fröjd såväl som »drängens», när
man, då gästerna gå, på tonen i tjänarens tack, som han låter klinga
med mer eller mindre erkännsam styrka bort genom den marmorklädda
gången, kan höra, att det vankas både silverdalrar och guldlior. Och så
ha tjänarna procent av allt som köpes in för husets räkning. Ej blott
på de matvaror, som hämtas till huset och betalas vid ankomsten. Utan
t. o. m. om husfadern i egen person går ut i staden och betalar en
golvmatta eller ett piano, skulle han bereda sig obehag, om han ej komme
hem med procent åt tjänarna.
Till det gammalmodiga hör också den utpräglade klasskillnaden. De,
som ha någonting, helst både namn och penningar, ha rätt att visa detta
både bittida och sent. Den underordnade bugar sig följaktligen och
säger: »Han är husbonden, och han kan göra, vad som faller honom in».
Ja, även om man icke är underordnad, kröker man sin rygg för rang
och pengar och tänker lika litet som på farfars fars tid på att »rubba
världsordningen». Naturligtvis sticker socialismen upp sitt huvud även
där, men det är icke »op zyn hollandsch». Lika visst som det i Sverge
finns folk, som kröker rygg för adliga namn, utan att detta därför
kan betecknas som äkta svenskt. Men i Holland är det så, att den,
som vill behandlas som en Mynheer, han får också från morgon till kväll
betala som en Mynheer. Allting dubbelt upp, ja tredubbelt och
fyrdubbelt. Annars blir ban ohjälpligt störtad från sin höga plats och duad av
förste droskkusk eller bodbetjänt.
Vid brevväxling undertecknar man sig ännu alltid som den »lydige
tjänaren» åt »liögädle» eller »högvälborne» eller »mycket lärde», »mycket
stränge», eller »högärevördige» herrn.
Vi ha förstått, att holländaren till karaktären är envis i god mening
och följaktligen trofast; därtill är han gemytlig, men samtidigt också djärv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
