Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz v. Jessen: Kolbrytning i Syd-Wales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
GEOGRAI-IEN
bord. Här och där, varest skenet från lyktorna faller, en svag
metallglans på de svarta ytorna. Slutligen får jag syn på min förare eller
rättare sagt på en mörk, halvt utplånad mänsklig gestalt, vilken liksom
övergår i den svarta bakgrunden.
— Börjar ni nu se bättre, Sir?
Jag blir överraskad över, hur tydligt jag hör denna fråga genom
suset för öronen. Och glad i hågen vid denna upptäckt svarar jag ja.
— Då gå vi, då.
Han går före. Jag tycker alls inte det är svårt att följa honom.
Men härute, i de äldsta, bredaste och högsta gallerierna, alldeles invid
hissarna och luftkanalerna, är luften också lätt, och elektriska glödlampor
brinna längs väggarna. En sparsamt upplyst källare, kan det verkligen
vara alltsamman?
Emellanåt måste vi trycka oss in i små fördjupningar, som öppna
sig i väggarna; nämligen när kabeln, som löper mellan vägens skenor,
börjar röra på sig för att snart stramas åt och därpå hala en rad [-full]astade-] {+full-
]astade+} gruvkärror i susande fart förbi oss bort till hissverket. Inga
människor följa med dem. Skumpande och slingrande rassla de åstad i
skymningen som svarta, klumpiga troll på flykt.
Vi ha så småningom lämnat huvudtrafikvägen. Gallerierna bli längre
och trängre. Det elektriska ljuset lämnar oss, och vi ha ingenting annat
att lita på än våra små lyktor. Draget från luftsugarna är knappast mera
märkbart. Visserligen slippa vi då också det piskande koldammet, vilket
stack i huden som yrande sand. Men det kännes i stället tryckande hett.
Kläderna klibba fast vid kroppen på mig.
Tid efter annan passera vi genom segelduksförhängen, som hänga
ned för gallerierna och som tjäna till alt reglera luftströmningarna. Det
händer också, att vi hejdas på vår vandring av mörka gestalter, som dyka
upp ur osynliga vrår och som fatta våra lyktor för att övertyga sig om,
att de äro som de skola vara och att det icke gjorts något försök alt
öppna dem. Männen tala sinsemellan och med föraren det walesiska
språket. Jag förstår ej ett ord.
Oftare och oftare måste vi nu draga oss inåt sidokamrarna. Genom
mörkret, som fortfar alt vara tätt, även om det en smula givit med sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
