Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herman G. Simmons: Nordostpassagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
62(5
geografien
av lokala myndigheter eller rent av utförda på eget bevåg av kosacker
och andra, som haft i uppdrag att skattlägga de olika sibiriska
folkstammarna under Ryssland, så hade däremot den s. k. stora nordiska
expeditionen en helt annan omfattning och en betydligt vidsträcktare uppgift.
Dess upphovsman var tsar Peter den store, som dock ej ück uppleva
dess utförande. Denna expedition torde få räknas som det mest
storartade geografiska upptäcktsföretag, som någonsin planlagts, och under
en längre följd av år arbetade dess olika partier, dels till lands, dels till
sjöss, inom olika delar av Sibirien och angränsande hav. Den bland
deltagarna, som skapat sig det mest berömda namnet, torde vara dansken
Vitus Bering, som var ledare av den avdelning, som omfattade
skeppsexpeditioner från Ostsibirien till tschuktschernas land och den mitt emot
liggande delen av Amerika. Det sund, som här går fram mellan de bägge
världsdelarna, och som nu bär Berings namn, återupptäcktes på hans
första resa 1728, således 80 år efter att Deschnew seglat igenom det.
På en senare resa nådde Bering över till den amerikanska kusten,
men på hemresan strandade fartyget på en obebodd ö, och här följde nu
för det redan förut av skörbjugg svårt angripna manskapet en ödesdiger
övervintring. Några av de sjuka dogo redan, då de från vraket skulle
föras i land till de jordkulor, täckta med segel, som man ställt i ordning
till bostäder, flera andra, bland dem Bering själv, under de följande
månaderna, och då man slutligen med ett nytt fartyg, hoptimrat av delar
av vraket, påföljande sommar nådde Kamtschatka, hade nära hälften av
besättningen omkommit. Att ej alla dogo, hade man två omständigheter
att tacka för, dels hyste Beringsön, såsom den nu heter, ett synnerligen
rikt djurliv, dels fanns bland de skeppsbrutna en man, som under bela
tiden med obruten hälsa och outtömlig energi arbetade på att stärka sina
olyckskamraters hälsa och få dem till att vidtaga åtgärder för sin
räddning. Denne man var den tyske läkaren Steller, vilken vi också ha att
tacka för en synnerligen intressant och värdefull skildring av öns
dåvarande märkliga djurliv och övriga naturförhållanden. Det egendomligaste
djuret var den s. k. Stellerska sjökon, ett stort havsdäggdjur, till
kroppsform närmast påminnande om valrossen, men till skillnad från denna och
sälarna en växtätare, som livnärde sig av de vid öns stränder synnerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
