Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roald Amundsen: Nordvästpassagen (Gjöaexpeditionen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
62(5
geografien
Gjöa, lät jag insätta en fotogenmotor om 13 hästkrafter för att hjälpa
henne fram under vindstilla. Ishuden, som förut blott räckte ett par
plankbredder under vattenlinjen, lät jag förlänga ända ned till kölen;
stora tvärskeppsbjälkar inlades i rummet och förbundos medels massiva
knän med däck och kölsvin; den gamla hampriggen ersattes av en ny
rigg av järntråd, och en massa andra förbättringar gjordes.
Klockan 12 natten 16—17 juni 1903 kastades loss, och Gjöa
bogserades ut genom Kristianiafjorden. Det ösregnade och var mörkt som i en
säck. Några av mina vänner hade sökt trösta mig med, alt vädret hade
varit likadant, då Nansen drog åstad 1893, och att det var ett gotl
förebud. Då jag emellertid aldrig har trott på »förebud», kände jag mig
ganska olustig till mods och kunde, trots det goda vi hade att vänta, ej
rätt trivas i de genomvåta kläderna. Klockan 6 på morgonen kommo vi
in i Hortens hamn, där vi togo ombord vårt sprängämne. Kl. 11 f. ni.
avslets det sista band, som förenade oss med hemmet, i det att bogserlinan
sprang och lämnade Gjöa åt hennes öde. Vi befunno oss just då utanför
Færders fyr. Sedan bogserbåten givit oss de tillbörliga
avskedshälsningarna, ångade den åter in i fjorden, och Gjöa arbetade sig sakta för egen
kraft framåt mol en sydlig bris.
Resan över Atlantiska oceanen hade gjorts så ofta och erbjuder
ingenting av större intresse. Visserligen hade en mängd goll folk bestämt denna
del av världshavet till Gjöas sista vilorum, men trots de många
spådomarna, trots de många varnande orden, arbetade sig vår kära lilla Gjöa
stilla och lugnt fram och offrade icke de många kloka människorna ett
ögonblicks tanke.
Den 9 juli fingo vi den första isen i sikle i närheten av Kap Farväl,
Grönlands sydspels, och den 11 uppdök landet på andra sidan själva
udden. Vinden, som hittills ej varit oss särdeles gynnsam, skulle ej
heller bli bättre. Vår seglats längs med bela Grönlands västra kust var
sålunda en enda kamp mot den ständigt rådande nordanvinden. Vi måsle
trösta oss med det gamla ordstävet: »ingenting är så dåligt, att det inte
är bra för något.» Hindrade motvinden oss alt komma framåt, så drev
den i stället isen söderut och banade väg ål oss.
Den 24 juli fingo vi Disco-ön i sikte, och dagen därpå kastade vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
