Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
Blek skred månan öfver öde heden,
der en strid var kämpad ut, och hären
segerdrucken stormat fram och lemnat
döende och döda om hvarandra.
Blekare än månan skred en tärna
Öfver dödens skördefält; ett irrbloss
lik, hon vacklade emellan hopar
af de fallne män; i hvarje anlet
läste hon med ångest, sökte noga
efter kända dragen, men förgäfves.
Slutligen hon stannade i loppet,
böjde sig och stirrade i dunklet
ned på tvenne döende, en landsman
och en fiende, som vid hvarandra
lågo slutne i hvarandras armar
i en hård, förstelnande omfamning.
Och hon höjde smärtans dofva klagan:
"Folke! Folke! Skulle jag dig åter
finna så! är det för sent! o vakna,
höj dig till mitt återväckta hjerta!
jag har kränkt dig djupt, men hvad jag sårat,
vill jag åter hela. Hör mig! Signild
älskar dig ännu, så varmt som fordom:
vid min famn, mitt hjerta skall du lefva!"
Höjde då sitt hufvud bleke krigarn,
blickade med bristande och blodigt
Öga, talade med hemsk och håiig
stämma så: "bedräglig, kort och vansklig
är den arma kärlekens omarmning;
flygtigt är behaget af att slumra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
