Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Den nionde. Taflor från en saga utur Tusen och en natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
ZEYN.
"Förunderligt!" må hela verlden ropa
och gapa dumt och söka med spetsfundig
och vigtig ton förklara att alltsammans
är blott en gifven följd af blodets svallning,
af feberdrifven puls, af ridt och vakor,
och hvad de mera kunna slå omkring sig.
Må deras ögon bära vittnesbörd;
de kunna icke jäfva detta tecken.
Mig tycks nu allt naturligt. Den som legat
en stilla Stjernljus midnatt bland ruiner
vid foten af Mokattams svarta klyftor
och hört naturens röster blanda sig
med andeverldens brusande cherubsång
och hört den öfverjordiske med klar
och mäktig stämma tala till ett stoftgrand
och sett med öppen blick den gyllne kedja,
som sammanbinder verldar vid hvarandra
som kulorna uppå dervischens radband,
för den är allt och — intet underbart.
Och höfdes mig ett tecken än, här är ju
ett rätt påtagligt. — Hm! — Ett grekiskt kors! —
Ha! rinner mig i tankan ej en saga,
den jag fick höra af en gammal slaf,
som i min barndom fördes hit som fånge
från Constantinopolitanska riket.
Den gamle hette, tror jag, Aga — minns du
hans namn, min gamle Hassan?
HASSAN.
Agathokles,
den gamle vänlige, som sjöng beständigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
