Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Den nionde. Taflor från en saga utur Tusen och en natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
på min gemål sig vänder; öm och ädel
i allt mot mig; mot sig försakande
och sträng. Han är en gåta, som jag älskar
att lösa. O Ithuriel! Hur herrlig
du måste vara, då bland dem dig tjena
du räknar sådana, som denna yngling!
För blixten af hans Öga ilade
med bleka anleten, med lösa tyglar
de vilda horder bort i jagad flykt.
Ur snåret störtade, med blodigt gap,
högt rytande, med yfvig mahn och öga,
som gnistrade, ett lejon mot oss båda:
det föll dock för den segervandes hand
och blödde döende vid mina fötter.
Det är nu första gången som han njuter
en slummer, sedan yi från Bagdad drogo.
Jag måste bedja honom, bedja mycket,
förrän han tillät sig den korta hvilan. —
Hur skön han är i sömnen äfven! Adla
och stolta anletsdrag! Er borde endast
en konung ega. — Hur han andas lätt!
Han ler i drömmen! Dröm och le, o Zeyn!
De vakaude le sällan eller aldrig. —
Men solen bränner dig för hett. En skugga
åt dig, hvar skall jag få den? Tyst! här bakom,
vid brutna pelarn höjer sig en lager.
Jag vill dess grenar till ett soltak böja,
att strålarna ej dig må bränna. [Hon uppstiger på en ned-
fallen kapitel och böjer en gren af lagern
öfver Zrijns hufvud.)
Så!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
