Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Den nionde. Taflor från en saga utur Tusen och en natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
ZEYN.
Besynnerliga dröm! Jag tyckte mig
i hvalfvet, mellan sfinxerna. Jag hade
mitt värf fulländat, trädde glad derin
i helgedomen att en lofvad lön
ta i besittning. Då jag lyfte hanset
till templet, fanns der intet. Full af oro
jag vaknar opp och ser — en piedestal
och deruppå — en bild. — Bah! Gyckelverk!
Ett prof, en frestelse måhända, (ser mot monumentet.)
Hvad?
Hvad ser jag der på pelarn? Hennes namn?
med romarstilar ristadt? A — Amina? —
Nej! Anima! så är det! — Ah! nu minns jag!
Här stod, (så sades mig på förra färden),
i fordomdag ett blodigt slag emellan
en kristnad Romarhär och öcknens söner,
och svärden krossades af damassablar.
Här jordades en kärnhop af de fallna,
och denna ristning galler dem. Här står det:
"Exstincto omne, vivet anima/’
Och det betyder, om jag minnes rätt:
"då allt är dödt, då lefver ännu själen
allena". Sköna ord! Ett vackert ord
är anima; men herrligare ljuder
Àmina* Hon är själen. Hon skall lefva.
Om allt till intet blir, Amina lefver.
En andedrottning, är hon öfver stoftet.
Hon kommer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
