Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Den nionde. Taflor från en saga utur Tusen och en natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Jag kastar mina gyllne kronor bort,
jag vill ej hafva dem, vill icke blifva
en guldsmidd maka åt en öfverjordisk,
hvars höga väsende jag ej kan fatta.
Dig ensam vill jag följa; endast du
skall ega mig. Du är Áminas kärlek
och min odödlighet. — Amina har ej
ett lif förutan dig! — Du far ej, kan ej
mig öfvergifva, Zeynl Det vore synd!
Du vill ej göra det Må himlar brista,
må solar svartna, döda böja sig
i grifter na af sorg, oeh andehären
bortvända sig i gråt! Jag kan ej annat!
Jag måste älska, älskas eller dö! —
Fort vändom åter! Du min enda vän
i vida verlden! Det skall bli mig ljuft
att vandra vid din sida genom natten.
Vi skola ega dag, en evig dag; —
två klara stjernor, lysa vi hvarandra,
vi skola tändas vid hvarandras sken,
vi skola brinna, skola slockna samman!
{Dimman lyfter sig och visar i fjerran den solbeglänsla On.
Vid stranden landar Ittys.)
ZEYN.
Amina! Vid hvad heligt vördas! Sansa
dig blott en stund, och allt är snart förbi.
Låt mig dig lemna lika skär och klar
som jag dig mottog ur din faders händer.
Förmörka ej dig sjelf, förmörka ej
mitt fasta hopp på dig i sista stunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
