Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Den nionde. Taflor från en saga utur Tusen och en natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
DROTTNINGEN.
Du tror då?
HASSAN.
Han vinkade åt alla att åt sidan
sig draga,* ville ingen ha till följe,
och gick med snabba steg åt pelarsalen,
den gula, der du vet den stenen låg,
som ingen kunde lyfta från sitt ställe,
se’n den föll ner, vid prinsens sista färd.
DROTTNINGEN.
Jag vet. Nå, Hassan! Vidare! Hur syntes
han dig? Bar han af sina äfventyr
ett tecken? — några märken? — sår? — Du tiger?
Fort, gamle! Tala! Jag befaller det!
HASSAN (torkar en tår ur ögat.)
Det friskar opp uti mitt skumma minne
en händelse från fordom. Tillåt mig
berätta den. Den kan tillämpas något
uppå din son. — Förrn till den store Zefi
jag kom i tjenst, bar jag mitt första spjut
som gosse i Emirns af Mosul härar.
Han stridde mot de christna då. En dag, —
jag minns det väl, — såg jag uti vårt läger
en christen man; han hade tagits fången
först efter tappert motvärn. Vår Emir
böd honom guld och håfvor, borg och harem,
om han turbanen ville taga, ville
sin tro afsvärja. Vid hans afslag dräptes
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
