Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Lorentz Sommelius. Lefnadsteckning af C. Eichhorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifvet troligen kort före hans resa till Frankrike; så i Den
hemsjuke, föröfrigt ett af hans fantasis praktfullaste alster;
så ändtligen i Sjelfmördaren, i hvilket man läser mellan
raderna, huru tanken på lifvets förkortande åtminstone någon
gång uppdykt inom honom. Råd af en lefnadsmätt ger
oss en nyckel till denna okufliga dysterhet, utan att dock
helt kunna förklara den. Orsaken till den ligger utan tvifvel
djupare och torde till en del kunna sökas i sjelfva
grundlynnet hos den tid Sommelius tillhörde. Huru annars
förklara denna dels skeptiska, dels naiva svårmodighet, denna
brist på tro och öfvertygelse, denna »Zerrissenheit», som i
flerfaldt skiftande former stämplar så många af de
europeiska skalderna och författarne från 1820- och 30-talen,
från Byron och Heine, från Hugo och Georges Sand, till
Almqvist och Crusenstolpe, till Malmström och Nybom?
Och att detta allmänna karaktersdrag ej beror på efterhärmning,
åtminstone hvad Sommelius angår, derom bära hans
dikter, när de sammanhållas med hans lif, det otvifvelaktigaste
vittnesbörd. Äfven den särskildt nordiska anstrykning,
hans mörka sorgbundenhet äger, talar kraftigt derför
att hans diktarskap väsentligen uppvuxit ur hans eget lynnes
grund, om än enstaka mindre delar i detsamma skulle kunna
anses upptagna utifrån.
På gränsen mellan de rent lyriska och mer episka
dikterna stå några, i hvilka skalden under olika namn och med
något vexlande drag otvifvelaktigt tecknat sig sjelf: Conrad,
Anselmo, Rodrik, Rudolf von Wildheim, det senare en
omarbetning af Svärdsången i Vallmoknoppar och till
formen det minst lyckade af dem. Äfven här finna vi
meddelanden om tillståndet i skaldens själ, med dess stormande
begär efter ärofulla bragder och äfventyr, dess missnöje med
allt utom honom, dess djupt vemodiga minne af en enda,
till utgången olycklig kärlek. Något egendomligt för en skald
af så pass stor alstringsförmåga som Sommelius är annars
den nästan fullkomliga frånvaron af erotiska stycken bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
