Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några småbidrag till Hjalmar Brantings bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandena just de senaste nattimmarna, då hans och andras manuskript i massor
trängdes om sättning, och han hörde på det såsom något synnerligen allvarligt, men
omöjligt att göra något åt. Och så fortsatte det på samma sätt, fastän de tekniska
resurserna naturligtvis oavlåtligen förbättrades och så småningom togo bort olägenheterna
av den sentima manuskriptlämningen.
Det kunde talas om detta på de regelbundet återkommande
kontrahentförsamlingarna, men även där var det som om respekten för ödet, det som bestämt att
manuskripten från redaktören icke kunde komma tidigare, modererade den annars i sådana
frågor alltid lätt lössläppta klanderlustan. Det var det, att man var betagen av en så
oerhörd beundran för allt vad Branting skrev i Socialdemokraten, så man ville icke
med tvångsåtgärder stäcka hans arbetslust. Det vill säga alltid fanns det ju någon som
kunde resonera på det sättet att huvudsaken var att tidningen kom ut i rätt tid om
morgnarna och sedan fick den stå efter i nyhetsmateriel och polemik, men då kunde
Hj. Branting smått le bakom sin mustasch, ty då visste han att församlingen måste
reagera.
Hj. Brantings lugn och blida allvar i sin dagliga gärning var nog det som kunde
hålla uppe hans krafter vid den spänstighet, som alltid var och förblev en gåta. Till
detta lugn och allvar förenade sig, som hos mycket balanserade naturer just brukar
utgöra deras styrka, en mild, hälsosam, livgivande humor, som aldrig märktes ett spår
av i hans politiska anföranden, men som dock strålade fram i den mera intima kretsen
och ibland kunde föda dyrbara ögonblick.
Det finns personer som vid Brantings död förklarat att han saknade humor.
Det bevisar blott att den som påstår detta icke kände honom. I alla fall icke så
intimt som man blev i tillfälle till då man dagligen fick glädjen umgås med honom.
Då spred sig ofta detta hans humors blida solskensskimmer över hans drag och
värmde dem som voro honom nära. Och när han i den trängre kretsen vid en kopp
kaffe med avec och en cigarr fick tillfälle att i litet friare form ventilera dagens frågor,
så var det förstås oftast de politiska frågorna han dryftade, men han kunde göra det
på ett sätt, som gjorde ämnet kärt även för den som annars icke hade något till övers
av sympati för den välsignade politiken.
Branting var en charmör, det känna alla som just i trängre lag fingo komma honom
litet närmare, och han hade lätt att övertyga och betvinga. Men det skedde aldrig
med påståenden utan med förmodanden, aldrig med pekpinnen utan med
hänsynsfullhetens allra smeksammaste invändningar mot interlokutörens antaganden, aldrig
med vetandets och sakkunskapens åthävor utan snarast med en halv bön om ursäkt
för att han verkligen måste anse saken ligga så och så. Detta var hans sätt mot de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
