som ännu är fördolt för mig och som nog kommer att så förbliva. Ty de vilda djurens psyke är i vissa fall för vitt skild från vår egen för att rätt kunna fattas av människosinnen, och en varelse, som har rymden och havet till sitt rike och på några minuter kan förflytta sig miltals bort, är icke lätt att »hålla under observation». Vad jag lyckats få veta bjuder jag här, berättat i den form, som passar mig bäst och synts mig för ändamålet lämpligast. Och då det från början stått klart för mig, att en skildring av havsörnen allena utspionerad och avkonterfejad vid boet, skulle bliva ungefär som en teckning av en trädtopp, lösryckt från stam och krona, har jag låtit storfågelns imponerande gestalt framträda inom en ganska brett tillskuren ram av den natur och det djurliv, vars stoltaste exponent han måste anses vara. Att skildringarna allt emellanåt kommit att röra sig även om människorna och deras görande och låtande har icke heller kunnat undvikas. De små teckningar av örnar och andra fåglar och djur m. m., som infogats i texten, framträda utan anspråk på konstnärlig utformning; de avse främst att visa, hur ett på området tränat öga uppfattat fåglarna i rörelse och vila. »Hemlandet» i september 1922. <tab>FÖRFATTAREN.