Till ställen, där förr i världen blott den ensamme skärkarlen någon gång sökte lä mot stormen eller tog i land för att hugga bränsle och virke till husbehov, kommer nu det ena stojande lustpartiet efter det andra och förvandlar i en hast blomsterängar och blomstersnår till bedrövliga avskrädeshögar för matsäckspapper, tomma konservdosor och sönderslagna buteljer. Sandstränder och berghällar ha sommartiden blivit till presenterbrickor för den mänskliga nakenheten i dess mer eller mindre tilltalande former, och nästan för varje vår ser man takåsen på en ny arkitektvilla sticka upp över skogen på den ännu föregående höst obebyggda holmen. Vad ångbåtstrafiken uträttat i stort det håller nu på att fullföljas i det lilla av motorbåtarna. -- Dessa orons och jäktets budbärare, den nya tidens snabba spårhundar, som skola in och snoka över allt i de mest undangömda vikar och sund och ända ut i de avlägsna havsbandsskärgårdarna, sjöfåglarnas rike. Vilka förträffliga vapen i »kulturens» händer dessa motorbåtar, vilka idealiska fortskaffningsmedel för tjuvskyttar och tjuvfiskare, äggplundrare och andra fribytare! Och så odlas det och avverkas skog även på de obebodda öarna och holmarna. Skärgårsbon, som förr nöjde sig med ett potatisland invid stugan och en liten åkerlapp, på vilken man, i brist på dragare, själva turades om att spänna sig för plogen, har börjat finna fisket och skärkarlslivet alltför mödosamt och skall, gud bevars, bliva jordbrukare. Och idog som han är, har han börjat hugga och rödja, och dika ut och odla upp var enda liten dalsänka och var enda liten mossdrog mellan berghällarna. Hur skall det väl gå med den sparsamma, trögvuxna skogen på öarna, då man handskas med den som hade man fastlandets skogsvidder att röra sig med. Där yxan gått fram och nordostvinden en gång fått fritt spelrum över hällmarkerna, där växer aldrig mera någon skog och knappast något annat heller. Men detta tänker skärgårdsbon icke på i sin nyomvända jordbrukare- och skogsskövlareiver. -- Tro mig, han kommer icke att unna sig