Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till ställen, där förr i världen blott den ensamme
skärkarlen någon gång sökte lä mot stormen eller tog
i land för att hugga bränsle och virke till husbehov,
kommer nu det ena stojande lustpartiet efter det
andra och förvandlar i en hast blomsterängar och
blomstersnår till bedrövliga avskrädeshögar för
matsäckspapper, tomma konservdosor och sönderslagna
buteljer. Sandstränder och berghällar ha sommartiden
blivit till presenterbrickor för den mänskliga
nakenheten i dess mer eller mindre tilltalande former,
och nästan för varje vår ser man takåsen på en ny
arkitektvilla sticka upp över skogen på den ännu
föregående höst obebyggda holmen.
Vad ångbåtstrafiken uträttat i stort det håller nu
på att fullföljas i det lilla av motorbåtarna. – Dessa
orons och jäktets budbärare, den nya tidens
snabba spårhundar, som skola in och snoka över allt
i de mest undangömda vikar och sund och ända ut
i de avlägsna havsbandsskärgårdarna, sjöfåglarnas
rike. Vilka förträffliga vapen i »kulturens» händer
dessa motorbåtar, vilka idealiska fortskaffningsmedel
för tjuvskyttar och tjuvfiskare, äggplundrare och
andra fribytare!
Och så odlas det och avverkas skog även på de obebodda
öarna och holmarna. Skärgårsbon, som förr nöjde
sig med ett potatisland invid stugan och en liten
åkerlapp, på vilken man, i brist på dragare, själva
turades om att spänna sig för plogen, har börjat finna
fisket och skärkarlslivet alltför mödosamt och skall,
gud bevars, bliva jordbrukare. Och idog som han är,
har han börjat hugga och rödja, och dika ut och
odla upp var enda liten dalsänka och var enda liten
mossdrog mellan berghällarna.
Hur skall det väl gå med den sparsamma, trögvuxna
skogen på öarna, då man handskas med den som hade
man fastlandets skogsvidder att röra sig med. Där
yxan gått fram och nordostvinden en gång fått fritt
spelrum över hällmarkerna, där växer aldrig mera någon
skog och knappast något annat heller. Men detta tänker
skärgårdsbon icke på i sin nyomvända jordbrukare- och
skogsskövlareiver. – Tro mig, han kommer icke att unna sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
