Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med örnens vingfjädrar, då de drogo i härnad. Våra
dagars örnskyttar nöja sig icke med endast
fjädrarna. De låta stoppa upp hela fågeln, helst
med utspända vingar, och ställa upp den som ett
paradnummer bland sina jakttrofféer för att kunna
skryta med sin bragd inför vänner och bekanta.
Men det är icke blott människornas nedärvda
jaktpassion, jägarfåfänga och förstörelselusta som
utgöra ett ständigt hot mot örnarna. Förvärvsbegäret
har även härvidlag börjat spela en viss
roll. Skärgårdsborna, som med förtjusning sätta i sig
både säl och utter, lom, skarv och andra villebråd,
som av inlandsbon betraktas såsom mindre matnyttiga,
skulle knappast komma på den idén att äta en skjuten
havsörn. Men om den också icke duger till att lägga
i grytan, så kan den med fördel säljas till någon
konservator eller uppstoppare i staden. Äggen taxeras
ganska högt i utländska naturaliehandlares kataloger,
och för ungarna finnes kanske plats i gallerburarna
i storstadens zoologiska trädgård.
Och hur är det väl numera med friden och oberördheten
ute bland öar och skär? Icke ens det mäktiga havet
har förmått värna om den!
Ångbåtarna kommo och gjorde bräsch i
skärgårdens djupa isolering. De första som från de
s. k. kultursamhällena sökte sig dit ut voro förstås
de goda naturvännerna. De kommo som flyktingar
undan människolarmet och människokivet för att njuta
stillheten och harmonien vid naturens hjärta men rönte
samma öde, som vederfarits alla eremiter alltifrån
tidernas morgon, nämligen att bliva vägbrytare för
människohorden, som envist följde i deras spår, för
nöjessökare, schackrare, företagare och exploatörer
av alla slag.
Stadsbona började om somrarna i hundratal och
åter hundratal söka sig allt längre utåt skären,
där de inkräktade snart sagt var och varannan
kobbe. – »Stockholms skärgård» – hur förmätet av
huvudstadsborna att kalla den så! – hade knappast
hunnit bliva »upptäckt», »Hemsöbornas» saga var
knappast skriven, skärkarlslivet hade knappast fått
sin store diktare, förrän idyllen skändades och förstördes
av upptäckarne själva!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
