mera förtrolig fot med dem, då vaknar genast deras misstänksamhet och skygghet. Jag är ingen vän av maskerade gömställen och bakhåll, men de gånger jag begagnat mig av sådana, har jag vanligen snart funnit mig upptäckt och genomskådad. T. o. m. då jag gjort i ordning ett granrisskydd några dagar i förväg och, enligt all sannolikhet obemärkt smugit mig dit under de gamla fåglarnas frånvaro, har det icke dröjt särdeles länge, innan de anat oråd. Väl har det hänt att de kommit och slagit ned på bokanten, men så ha de plötsligt visat tecken till oro, flugit sin väg och varit borta hela den dagen. Att vid sådana tillfällen sitta kvar i gömstället och söka draga växlar på örnarnas föräldrakärlek och få dem till att trots den anade faran återkomma till boet har alltid burit mig emot. Ibland har det varit regn och storm, så att de små dunungarna frusit, där de legat oskyddade i boet. Eller också ha de, hungrande sedan timmar tillbaka, otåligt skrikit efter föda. Och så detta att höra gammelörnarnas ängsliga skrockande och klickande, där de oavbrutet på avstånd kretsa kring boplatsen. -- Nej, sådant har jag i längden icke velat vara med om. Hellre då draga sig tillbaka än att så där helt och hållet ödelägga hemfriden och trevnaden för Gammel-Ante! Det mesta jag sett av örnarnas görande och låtande vid boplatserna har jag därför uppsnappat mera tillfälligtvis eller också med hjälp av kikaren från de utkiksplatser, jag under årens lopp skaffat mig på längre avstånd från boträden. Och har jag någon gång lyckats komma fåglarna riktigt nära inpå livet, så har det merendels skett genom ren överrumpling. Här några mera på måfå valda och ur minnet skisserade skildringar av sammanträffanden med Gammel-Ante och upplevelser vid hans boplatser på hemholmarna: Det är i slutet av mars. Liksom ofta vid den årstiden har det helt plötsligt kommit några dagar med sommarlik värme och gyllene sol. Brantöfjärden sköljer som genom ett trollslag, och det ser ut som om hemfjärden när som helst skulle följa exemplet.