Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammel-Ante i vardagslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi ha dragit båt över isen till Tristonskärsudden, där
vi byggt en skåre och lagt ut knip- och skrakvettar.
Solen höjer sig ur det orangefärgade havet, och
isbanden lysa och gnistra i guld och purpur. Kölden
ger så småningom med sig, och den nattfrusna blåisen
börjar sjunka och spolas över av små violettskiftande
vågor, som rycka an öster ifrån.
Jag sitter där och njuter av marsmorgonens härlighet
och ser på ett par klarögda knipor och en präktig
blankskrake, som funnit döden bland vettarna och nu
ligga bredvid mig på berget, då ett svagt klickande
ljud uppifrån rymden kommer mig att vända mig om.
Där högt uppe i den klara skyn röra sig ett par
mörka punkter i mäktiga spirallinjer uppåt, alltjämt
uppåt. Då solen faller på dem, avteckna de sig som två små
kors av svart och vit emalj mot asurblå botten ... Och så
till sist förmår ögat icke längre följa dem.
Det är det gamla örnparet från Ängsö, som nu, Gud
allena vete för vilken gång under sitt långa liv,
tråder sin virvlande bröllopsdans där uppe i skyarnas
höganloftssal ...
På hemvägen från Tistronskäret sätta vi i land vid
Norrviken på Ängsö och vandra försiktigt fram genom
skogen åt Långkärret till för att om möjligt få se
ännu en skymt av örnarna. Björkarnas kronor skifta
i violett, och hasselns hängeknoppar äro färdiga att
spricka ut. Glittrande rännilar störta utför hällarna
på väg mot sjön, men i dälderna och på nordsidan av
bergen ligga ännu djupa snödrivor.
På en bergklint med vidsträckt utsikt, ett gott stycke
från boträdet, stanna vi för att rekognoscera. – Vad
kan det vara som rör sig på den öppna platån ett par-, trehundra
meter längre bort? – Kikaren fram! – Åh, verkligen! Gammel-Ante i
egen hög person som behagat stiga ned till jorden.
Som jag nu ser honom vanka omkring på berget, kutryggig och
bredbent med de yviga fjäderbyxorna flaxande för vinden,
påminner han osökt om en gammal sjöbuss; som efter att under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
