människornas sida ansåg jag på goda grunder så gott som uteslutet. Nej, det sannolikaste var nog att han angripits av något slags barnsjukdom och nu låg död någonstädes på holmen. Jag sökte länge den försvunne, men förgäves. Följande sommar -- det var alltså i fjol -- företog jag mig att grundligt genomsöka det ovannämnda branta berget för att se, om någonting nytt av intresse möjligen kunde vara att finna där. Därvid kom jag även att besöka en djup klyfta på västra sidan av berget, vilken jag på grund av dess otillgänglighet dittills alltid gått omkring, och då jag tittade dit ned, såg jag en stor skeletterad bröstkorg lysa vit mot den mörka mossan. -- Se, där ha örnarna haft en ordentlig stek att slå klorna i, tänkte jag för mig själv. -- Kanske en tjädertupp? -- Nej, en så väldig bröstkorg har icke ens den största speltjäder! Men nu stod jag där nere i klyftan och behövde icke längre bry min hjärna med några gissningar. Det var skelettet av en havsörn, en fullvuxen ungfågel. Där låg skallen med kroknäbben, som ännu hade sin mörka hornslida i behåll, och där de väldiga gripklorna med sin gula fjällbeklädnad. Hela det övriga skelettet tedde sig så fint och vitt och renskrapat, som om det blivit preparerat på ett zoologiskt laboratorium. Vingarnas ben lågo samtliga på sin plats, och icke en halskota saknades. Och under de vitnade benen utbredde sig ett tjockt mjukt hyende av gråulligt bottendun, mörkbruna fjädrar och väldiga ving- och stjärtpennor. Det rådde knappast något tvivel om att jag stod framför kvarlevorna av den unga havsörn, som året förut sett dagen i nästet där nere vid kärrkanten, och vars alltför tidiga död jag beklagat men icke fått någon säker bekräftelse på. -- Någon av årsungarna var det i varje fall icke, ty dem hade jag samma dag sett friska och färdiga kretsa över skogen vid Garviksnäset. Men det märkliga var att örnkadavret så helt och hållet lämnats i fred av djuren på holmen. Rävar ha visserligen icke funnits där de senaste fem åren. Men kråkor, nötskrikor och andra