Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fågelsträcket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vågornas glittrande härskaror storma åter an mot frisköljda
hällar och stenar. Endast under riktigt
klara, stilla nätter fryser ännu »blåis» på vattnet;
men den försvinner vanligen redan för de första
solstrålarna.
På hemlandet har man redan hälsat de första stararna
och lärkorna, och sädesärlan, skärgårdsbons
»isspjärna», kommer trippande över vedbacken,
ett pålitligt och efterlängtat vittne om att det
äntligen är slut med vinterns köld och mörker, olust
och isolering.
Då börjar sjöfågelsträcket, havsbandets mäktiga,
jublande fåglavår.
Först komma de gulögda kniporna, som med
silverklingande vingsus styra långt inåt sunden, och
de granna skrakarna, som par vid par sitta utposterade
längs uddar och iskanter, eller skakande sina yviga
fjäderperuker, simma omkring med en livlighet och en
fart, så att det stänker och porlar om dem.
Så är det allfåglarna, det underliga, brokigt utstyrda
vandringsfolket, som tillbringar tre fjärdedelar av
året med att flacka omkring på havsfjärdarna under
lek och sång, men då den korta nordiska sommaren
nalkas, försvinner bland myrar och träsk långt uppe
i nordanland för att lägga rede och kläcka sina
ägg. Först med allfågelsträcket är det som våren
på fullt allvar bryter in över havsbandet. Redan
längesedan har man varskott »vinterallen», de
tidigast anländande gamla fåglarna, vid isbräddar
och i brunnar ute vid de yttersta banden, men
med aprilsolen och den annalkande värmen börjar
både vinterall och sommarall visa sig längre inåt
skärgårdarna. Troppvis, i välrättade led komma de
sträckande likt soldater under marsch, alltunder det
de låta höra sin klingande vandringslåt: »a - - aula
– a-a – aula.» – En underbar trollsång, som med sina
halft vemodiga, halft gäckande klarinett-toner tjusar
och lockar mäktigare än någon annan av havsbandets
mångtaliga fågelläten och som har en sällsam förmåga
att dröja kvar i örat timmar efter att den upphört
att ljuda.
__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
