Vågornas glittrande härskaror storma åter an mot frisköljda hällar och stenar. Endast under riktigt klara, stilla nätter fryser ännu »blåis» på vattnet; men den försvinner vanligen redan för de första solstrålarna. På hemlandet har man redan hälsat de första stararna och lärkorna, och sädesärlan, skärgårdsbons »isspjärna», kommer trippande över vedbacken, ett pålitligt och efterlängtat vittne om att det äntligen är slut med vinterns köld och mörker, olust och isolering. Då börjar sjöfågelsträcket, havsbandets mäktiga, jublande fåglavår. Först komma de gulögda kniporna, som med silverklingande vingsus styra långt inåt sunden, och de granna skrakarna, som par vid par sitta utposterade längs uddar och iskanter, eller skakande sina yviga fjäderperuker, simma omkring med en livlighet och en fart, så att det stänker och porlar om dem. Så är det allfåglarna, det underliga, brokigt utstyrda vandringsfolket, som tillbringar tre fjärdedelar av året med att flacka omkring på havsfjärdarna under lek och sång, men då den korta nordiska sommaren nalkas, försvinner bland myrar och träsk långt uppe i nordanland för att lägga rede och kläcka sina ägg. Först med allfågelsträcket är det som våren på fullt allvar bryter in över havsbandet. Redan längesedan har man varskott »vinterallen», de tidigast anländande gamla fåglarna, vid isbräddar och i brunnar ute vid de yttersta banden, men med aprilsolen och den annalkande värmen börjar både vinterall och sommarall visa sig längre inåt skärgårdarna. Troppvis, i välrättade led komma de sträckande likt soldater under marsch, alltunder det de låta höra sin klingande vandringslåt: »a - - aula -- a-a -- aula.» -- En underbar trollsång, som med sina halft vemodiga, halft gäckande klarinett-toner tjusar och lockar mäktigare än någon annan av havsbandets mångtaliga fågelläten och som har en sällsam förmåga att dröja kvar i örat timmar efter att den upphört att ljuda. __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __