Det var en gång en sjöfågelskytt som en strålande påskmorgon satt i sin skjutskåre öster på Gudungskär och lyddes till allfåglarna, som under jublande sång sträckte och svärmade ute på fjärden. Såsom så många gånger förr slog honom det melodiska och den tydliga rytmen i den sällsamma fåglalåten. Han hade visst någon gång för längesedan läst i en bok, att allfågelsången givit en gotländsk allmogespelman idén till en danslåt. Kanske var det detta som omedvetet föresvävade honom, där han satt och gnolade för sig själv. Allt nog han började att på sitt tafatta sätt imitera allfågelsången och bygga upp nya toner med det klingande »a-au-la, a-au-la» som ledmotiv och refräng. Och fastän han icke var det ringaste musikalisk och icke skrivit vers, sedan han gick i skolan, hade han snart fått fram några enkla toner i ett slags valstakt och även hittat på ord till melodien. Vid hemkomsten kastade han ned versraderna på en papperslapp, och en dam bland hans bekanta tecknade upp melodien i notskrift och satte den för piano. »Allfågelvals», en enkel och okonstlad visa om skärens näktergal, kallade han sitt opus, och så här låter det: Allegretto. Gung - ar på vå - - gens topp Bro - ki - ga mun - - tra tropp Bör - jar sin hög - sång när