Där midnattssolen rår, Möta de ny en vår, Bygga sitt rede bland fjällvidets snår. Långt ifrån havet skild, Stormsången yr och vild Sakta förs bort utav kvällsvinden mild ... A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a! __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ Skönaste fåglalåt, Som följer våren åt, Där den framseglar på böljornas stråt! Än när jag somnat har, Dröjer i örat kvar Allfågelsången, så trolsk och så klar: A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a! __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ I allfågelns spår återvänder även ejdern, »storfågeln», havsbandets prydnad och stolthet. Långt ute vid de yttersta bådarna och grunden dela sig de väldiga tropparna, och »sträckfågeln» fortsätter sitt flyttningståg norrut, medan »vanfågeln», som hör hemma i trakten, drager sig längre in bland skären. Så får man njuta den stolta anblicken av sångsvanarnas vitglänsande fylkingar, dragande mot norr, och efter dem komma grågässens och prutgässens mörka falanger. Viggar och bergänder sträcka, och de sent anländande svärtorna börja sända en eller annan gammal »kampe» (hane) som spaningspatrull inåt land. Den ensliga lommen skjuter likt en lufttorped genom rymden för att plötsligt avbryta sin flykt och med ett nödropsliknande skrik kastar sig ned på vattnet för att vila ut och proviantera. Endast skarvarna hålla sig under sitt kringflygande envist ute till havs, där man ibland kan få se deras fantastiska silhuetter