Den drömmen tog Matts-Johan så hårt, att han genast gav sig i väg hem. Och sedan har han, åtminstone efter vad han själv försäkrar, icke lossat skott på någon levande varelse. -- -- -- * Men det är icke bara skärgårdsborna som förstå att uppskatta sträckfågeljaktens nöjen och behag. Även inne på fastlandet, ja, t. o. m. i den moderna storstaden finnes ju människor med förfädrens gamla jaktpassion i kroppen, och de bland dem, som en gång fått vara med om sträckfågeljakten i havsbandet, bruka vara tämligen ense om att den, om också ej ur ren sportsynpunkt, så dock i så många andra avseenden går utanpå all annan jakt i skog och på sjö. Den eljes så självmedvetne och värdige tjänstemannen eller affärsmannen känner en besynnerlig oro i blodet, där han sitter vid sitt arbetsbord och ser aprilskyarna jaga fram över stadens husmassor. Han öppnar fönstret för att få andas den friska vårluften. Då hör han en fiskmås’ kvidande vårläte, och med ens står ett av hans bästa minnen friskt och levande inför honom. -- Han minns en härlig, förväntansfull vårnatt med en ännu härligare morgon ute bland de yttersta skären. En soluppgång i purpur och eld, som spred det mest bedårande färgspel över vatten och land. Och så fågelsträcket med sin spänning och sina överraskningar, sina ständigt växlande syner och intryck och sin mäktiga stämning av sjudande krafter och vaknande liv ... Den strame, tillknäppte herrn känner sig riktigt pojkaktigt upprorisk. Än en gång måste han dit ut -- ut till havsbandets jublande fåglavår! Än en gång vill han se gudungens skumvita fjäderdräkt lysa på blånande vatten, än en gång höra allfågelsången, den underbara allfågelsången, som aldrig kan glömmas av den, som en gång hört den ljuda över fjärdarna. -- -- -- Så kommer det sig att för varje vår, då isarna bryta upp och regelbunden båttrafik åter kommer i gång, skärgårdsångaren till Saltvik för varje resa kommer fullastad med stadsjägare, som skola ut på sträckfågelskytte.