stycken framför kornet. Han sköt först två och, när ejdrarna döko men åter kommo upp, ännu ett skott. Men då ejdertroppen efter tredje smällen tog till vingarna och brusade iväg, låg det icke så mycket som en fjäder kvar på vattnet. Då förstod Jan-Erik, att det icke var lönt att hålla på längre den morgonen, varför han tog upp vettarna och rodde hem. Men det märkligaste var att nästa gång han var ute med vettarna, gick det lika befängt. Fäll på fäll mitt uppe i vettarna och den ena brakande salvan efter den andra -- men icke ett liv. Det var som om det icke funnits hagel i bössorna. Hela vårskyttet blev förstört för honom. Och det bara för den där röda ofågelns skull! * Gubben Matts-Johan på Kobben, som i yngre dagar var den ivrigaste sjöfågelskytt i hela skärgården, anförtrodde mig en gång hur det kommit sig, att han slutat upp med vettskyttet och numera knappast skulle vilja sikta på en fågel. Jo, det var en vår han satt i skåren utanför Stångskäret. Det var stillt och solvarmt, och rätt som han satt och lyddes till allfågelsången, nickade han till och somnade -- somnade och drömde. Han tyckte, att han kom roende i sin vettbåt, och då han hunnit förbi Tistronskärsudden, fick han se en okristlig massa gudungar ligga i en enda lång rad tvärs över hela Brantö-fjärden. När han kom närmare, märkte han, att fåglarna voro hopfästade liksom med en torskrev, som gick in genom näbben och ut genom ändan på dem. -- Och så de sågo ut sedan! En hade vingen krossad; en annan hade hela buken uppsliten så att tarmarna hängde ut; och en tredje hade båda ögonen utskjutna. - Vad gör’ ni här, edra stackare? frågade Matts-Johan, som tyckte, att det hela såg rent beklagligt ut. - Jo, sa’ den av »vitrockarna», som tycktes vara liksom förstyre för de andra, det kan du just fråga! ... Vi gudungar äro allasammans sådana som du råkat skadskjuta i din’ da’r och sedan lämnat åt sitt öde. Vi ä’, som du kan se, några tusen stycken, och ändå är det inte en enda åd med i sällskapet. -- -- --