Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fågelsträcket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klampandet av tunga steg uppe på land och det hårda
dunsandet av stora kullerstenar, som släppas mot
berget. Det är en sjöfågelskytt som håller på att
iståndsätta den gamla skjutskåren på udden, sedan
han först inom gott skotthåll från land lagt ut sina
vettar, par om par, ejdrarna för sig och allfåglarna
för sig.
Det är som om hela himlavalvet lyftes och sänktes
under jämna andetag, innan den första rosafärgade
strimman bräcker fram i öster. Kobbarna stå
svartvioletta mot den ljusnande himlaranden, och
den svaga dyningen övergjutes av en skiftning av
vingult och orange, medan vaknande vindkårar strö ut
ett lätt stoft av ultramarin över vattnet.
Nu höres intet annat ljud än dyningens jämna
andedrag. – – Men så börja grodorna kväka i
kärrpölarna på skären. Det ger ett egendomligt
knattrande eko i bergen, liknande knäppningar av
kastanjetter. – – –
En liten svart fågel med stora vita vingfläckar kommer
flygande och fäller på vattnet utanför udden, i det
han låter höra en klar, visslande lockton. Så kommer
en till och ännu några stycken, tills de utgöra en
hel liten flock. Där de i snabb flykt surra fram tätt
över vattenytan, te de sig i den bleka halvdagern som
svärmande svarta och vita jätteinsekter. Nu kasta
de sig åter ned på vattnet, där de börja doppa och
dyka med en sådan livlighet och ett sådant behag
i rörelserna, att det är en fröjd att se på. – Det
är tobisgrisslorna, skärens små svarta troll, som varsla
om havets närhet var helst de uppenbara sig. – – –
Långt ute på fjärden simmar ett ejderpar. – Främst
honan, den vackra brunspräckliga åden,
och i vattenstrimman efter henne hanen i full
bröllopsdräkt. – Guding eller gudunge så kallas
han. Och sannerligen om en ung havsgud i fågelhamn
kan te sig skönare och stoltare än denna präktiga
uppenbarelse i sin skumvita mantel, sitt lysande
bröstharnesk, skiftande i samma dämpade orangefärg
som den av morgonrodnaden kyssta vågen, och sin vackra
hjälmhuva, upptill sammetssvart, baktill över nacken ljust
sjögrön som undervattensklippornas böljande algmatta.
Han kastar huvudet bakut, strupen sväller, och det breda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
