österudden av Ådskär förlorade sin make och så när själv hade fått sätta livet till, simmar oroligt omkring på fjärden. Allt ivrigare och ivrigare kallar hon med sitt »gock, gock, gock», som ger eko mot hällarna ... Den hon väntar kommer icke -- hans djupa »a-o» skall aldrig mera ljuda över vågorna -- men väl en annan gudunge, lika präktigt skrudad, lika passionerad och ridderligt uppvaktande som den förlorade. Fru Åda visar sig väl till en början litet reserverad och gör min av att simmande draga sig undan. Men det märks väl, att den ståtlige främlingen gör ett djupt intryck på henne med sina kråmande halsrörelser och sirliga reverenser. Efter en stund svarar hon på hans kärleksförklaring, och kanske innan nästa dag grytt simmar hon, tröstad och lycklig, vid den nye makens sida.