Sebulon vid supén hade att lämna sina jaktkamrater: Ja, nästa morgon väntade dem en överraskning, en jakt, som de säkerligen aldrig drömt att få vara med om! De skulle få jaga ett i verklig mening kungligt villebråd -- havsörnen, luftens och havets härskare. Hade de sett en havsörn förr? -- Jaså, inte. Nå, då skulle de få se på tusan! En fågel längre än så här mellan vingspetsarna -- Esaus ättling slog ut med armarna -- och med en näbb, stor och krokig som -- som -- »som din egen nasus», sufflerade en herre i sällskapet, som hade för vana att säga sina vänner obehagligheter. -- »Ja, ja, varför inte», återtog Sebulon helt gemytligt och tog sig om sitt försvarliga luktorgan. »Men skämt åsido, mina vänner! Tänken er, att jag, en gammal jägare, som alltid ansett jaktvårdens a och o vara att med alla till buds stående medel hålla efter rovdjuren och rovfåglarna, tänken er, mina herrar, att jag låtit dessa väldiga rovriddare, dessa skärgårdens mordänglar och fisktjuvar under flera år fritt husera på mina jaktmarker och i mina fiskevatten» -- »trodde annars att det var skärgårdsbornas fiskevatten», insköt den elake -- »bara för att få bereda er en glädje och i morgon bjuda er på denna enastående jakt!» Kvällen slöts under stormande ovationer för den generöse och omtänksamme jaktherren, och i god tid följande morgon stod hela sällskapet, inalles sju personer, färdiga att gå till storms mot örnboet vid Långängen. Sebulon själv hade beväpnat sig med en modern repeterstudsare, de övriga med sina dubbelbössor, laddade med så grova hagel som man i en hast hade kunnat komma över. Karl-Olof, utterdödaren, som, då ännu bara en pojke, var med som vägvisare och som berättat mig om denna märkliga jakt, hade tidigare på morgonen sett en av örnarna borta vid Hökarsviken, där den tydligen var sysselsatt med fiske. Sebulon gav tecken till uppbrott, och örnskyttarna satte sig i rörelse, smygande fram som indianer längs den vackra lövängsdrog, som från Österviken leder i rak västlig riktning fram till Långkärret. Ingen i sällskapet hade tid att fröjda sig åt den ljuva, blommande våren, som log och skalkades runt omkring. Ingen brydde sig om att lyssna till det passionerade duvokuttret