Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grosshandlare Sebulonssons örnjakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sebulon vid supén hade att lämna sina jaktkamrater: Ja,
nästa morgon väntade dem en överraskning, en jakt,
som de säkerligen aldrig drömt att få vara med om! De
skulle få jaga ett i verklig mening kungligt villebråd
– havsörnen, luftens och havets härskare. Hade de
sett en havsörn förr? – Jaså, inte. Nå, då skulle
de få se på tusan! En fågel längre än så här mellan
vingspetsarna – Esaus ättling slog ut med armarna – och
med en näbb, stor och krokig som – som – »som din
egen nasus», sufflerade en herre i sällskapet, som
hade för vana att säga sina vänner obehagligheter. – »Ja,
ja, varför inte», återtog Sebulon helt gemytligt
och tog sig om sitt försvarliga luktorgan. »Men skämt
åsido, mina vänner! Tänken er, att jag, en gammal
jägare, som alltid ansett jaktvårdens a och o vara att
med alla till buds stående medel hålla efter rovdjuren
och rovfåglarna, tänken er, mina herrar, att jag låtit
dessa väldiga rovriddare, dessa skärgårdens mordänglar
och fisktjuvar under flera år fritt husera på mina
jaktmarker och i mina fiskevatten» – »trodde annars
att det var skärgårdsbornas fiskevatten», insköt den
elake – »bara för att få bereda er en glädje och i
morgon bjuda er på denna enastående jakt!»
Kvällen slöts under stormande ovationer för den
generöse och omtänksamme jaktherren, och i god tid
följande morgon stod hela sällskapet, inalles sju
personer, färdiga att gå till storms mot örnboet
vid Långängen. Sebulon själv hade beväpnat sig
med en modern repeterstudsare, de övriga med sina
dubbelbössor, laddade med så grova hagel som man i
en hast hade kunnat komma över.
Karl-Olof, utterdödaren, som, då ännu bara en pojke,
var med som vägvisare och som berättat mig om denna
märkliga jakt, hade tidigare på morgonen sett en av
örnarna borta vid Hökarsviken, där den tydligen var
sysselsatt med fiske.
Sebulon gav tecken till uppbrott, och örnskyttarna
satte sig i rörelse, smygande fram som indianer längs
den vackra lövängsdrog, som från Österviken leder i
rak västlig riktning fram till Långkärret. Ingen i
sällskapet hade tid att fröjda sig åt den ljuva,
blommande våren, som log och skalkades runt omkring.
Ingen brydde sig om att lyssna till det passionerade duvokuttret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
