och gökgalandet, ingen hade öra för taltrastens uttryckfulla föredrag och trädgårdssångarens smäktande brösttoner. Var och en gick där och bara solade sig i hoppet om att han och ingen annan skulle bli den lycklige och få skjuta en örn. Tänk, att få anteckna en sådan fågel på sin skottlista och sedan låta stoppa den och ställa upp den i sitt arbetsrum och att få se sina jägarevänner gröna av avund, när de kommo på besök! Hunna till kanten av den sanka ängen, på vars andra sida örnboet skulle finnas, stannade man och lade råd, varpå Karl-Olof, som är en mästare i all slags smygjakt, skickades ut för att rekognoscera. Efter tjugu minuter, som föreföllo de väntande jägarna oändligt långa, var han tillbaka med den hugnesamma underrättelsen, att han uppifrån den branta bergklacken sydväst om boet tydligt hade sett en av gammelörnarna ligga i boet. Karl-Olof menade, att man nog skulle kunna smyga sig så pass nära, att en god skytt skulle kunna sända örnen en kula, där den låg. Då jaktherren själv ansågs vara den säkraste kulskytten i sällskapet, utsågs han enhälligt till att under ledning av Karl-Olof smyga sig inom håll för örnfuran och göra slag i saken. Det dröjde en stund innan den gode Sebulon, följande riktningen av Karl-Olofs pekfinger, fick syn först på boet, där det avtecknade sig som en stor, mörk fläck i skogens täta grenverk och därpå på själva fågeln, där den snarare satt än låg i boet med till hälften utbredda vingar för att skydda ungarna mot den skarpa nordosten. Sebulon tog stöd mot en trädstam, siktade länge och omsorgsfullt och lät så skottet gå. Knappast hade den korta studsaresmällen ekat genom skogen, förrän örnen sågs kasta sig ut ur boet och som vanligt i båge nedåt försvinna mellan träden. -- -- -- Men Karl-Olof, som, under det Sebulon gjorde sig klar till skott, snabbt som en ekorre äntrat upp i en gran, varifrån han hade vidsträckt utsikt, kunde strax därpå med belåten uppsyn rapportera, att han sett fågeln vingla till och taga mark på en liten ängsglänta några hundra meter norrut. Där hittades den också mycket riktigt död, skjuten tvärs igenom bröstet, och blev i triumf buren till andra sidan kärret, där