Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårseglats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jan-Erik redan länge njutit den rättfärdiges sömn,
och slumrar även han omsider in vid trastsång och
orrspel. – – –
Men ute på Gudungskärs sten, en dryg fjärdingsväg
utanför östra udden, ligger en gammal gråsälskarl,
stor som en omstjälpt båt. Hans mindre och svagare
kamrater stå kappraka i vattnet runt omkring och
blicka med sina stora, sorgmodiga ögon längtansfullt
mot grundet, som de icke våga beträda av fruktan
för den store gamle. Trygg och medveten ligger
storsälen där och gungar hit och dit med den tunga
bakkroppen. Hans ljusa skinn glänser som silver, då
han rullar sig om på sida och förnöjd börjar klappa
sig på buken med ena framskrävlan, så att det smäller
och ekar alldeles som när kvinnfolk klappar byk nere
vid sjön. – – –
Midnattstimmen är knappast förliden, då våra båda
lustfarande vakna upp och börja se sig omkring över
båtsuden. Trasten håller fortfarande full konsert, och
tyllen (rödbenan) går på med sitt »kyrili, kyrili»,
som om någon natt aldrig funnits.
Då höres plötsligt suset av snabba vingar, åtföljt av
ett snarkande »ar-r-r, ar-r-r». – Det är svärtorna som
börja sin tidiga rundflykt kring skäret. – »Ar-r-r,
ar-r-r!» Nu äro de här igen, och så fortsätta de en
god stund att kretsa i cirkel, alltjämt i cirkel,
tills de slutligen fälla i det grunda vattnet utanför
udden. Honan kastar sig ned med en sådan fart, att
hon slår en lång kana på vattnet, och den präktiga,
sotsvarta »kampen» med sin bjärtgula näbbknöl tövar
icke länge att följa exemplet. – En mera uppvaktande
kavaljer och en trognare make än svärtkampen finns
icke inom fåglarnas värld, och det fastän honan alls
icke visar honom samma tillgivenhet tillbaka. Fälla
de vid vettarna och honan först blir skjuten, stannar
hanen kvar hos henne, blind för faran. Men blir hanen
skjuten, ja, då tager honan genast till vingarna,
utan att se sig om efter den olycklige; och sällan
går många timmar till ända, innan hon funnit en ny
följeslagare. – – –
Det kårade åter friskt från sydväst, och männen i ekan beslöto
sig för att genast sätta till segel för att hinna med så mycket som
möjligt den dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
