Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårseglats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
banden, där de skulle lägga av sina vita mantlar
och kläda sig i sotbrun botgöraredräkt för att leva
ett slags munkliv, strängt avskilda från det täckare
könet.
Jan-Erik sken upp. – Nå ja, de där var äntligen
någonting som var värt att tala om. Nästan som i hans
ungdom. Voro alla de där gudungarna hemma på Blålöga,
så borde det åtminstone finnas några hundra ruvande
honor på land där. – – –
Brr-r-r! – Angelägna att få betrakta gräsänklingarnas
parad på litet närmare håll, hade våra resenärer
gjort ett krysslag ned mot fåglarna och därvid
kommit närmare än vad dessa funno förenligt med sin
säkerhet. Allt nog, hela den väldiga troppen tog med
buller och brak till vingarna, lämnande efter sig ett
våldsamt upprört vattenbälte, kokande och skummande
som efter en framrusande cyklon. – – –
En mörk dimbank, som hela förmiddagen stått ute
över havet i öster, började röra på sig. Den växte
och tornade upp sig likt ett väldigt bergmassiv,
vars toppar lyste som eld i solen. Men det granna
färgspelet varade endast några minuter. I nästa nu
hade dimjätten stoppat solen i en säck, plånat ut de
hägrande landkonturerna och slagit sina gråraggiga
armar kring hela den strax förut så blå och glittrande
havsfjärden. Som en silvergrå rök bolmade tjockan
fram över det lika silvergrå vattnet, fångade in den
lilla ensamma segelbåten och kringslöt den så tätt,
att det endast måste tillskrivas Jan-Eriks säkra
skärkarlsinstinkt, att de, utan kompass som de voro,
icke förirrade sig ut till havs utan verkligen
lyckades krångla sig in genom det grunduppfyllda
farvattnet till den smala hamnviken norr på Blålöga
Storskär.
Där fingo de bråttom att komma i land och installera
sig i Skeppar-Nisses gamla fallfärdiga fiskebod,
där det var så fullt med gamla fiskebragder, sälnät
och andra grejor, att resenärerna knappast kunde
rödja plats för sig och sin icke särdeles vidlyftiga
packning.
Dimhavet omkring dem var fullt av ängsliga
fåglaröster. Då och då gled en suddig skugga av en
mås, trut eller tärna hastigt förbi för att lika
hastigt åter försvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
