betäckte stammar och grenar. Eljes bestod hela skäret av idel kala hällar och klintar och däremellan täta ljungmattor. De båda männen vandrade skäret runt för att se efter om det, när allt kom omkring, ändå kunde finnas några ejdrar där. Men allt vad de funno var en och annan uppriven dunbale, som hängde och fläktade bland ljungen, och några av kråkorna sönderhackade och urdruckna ägg. Först när de kommo längst ut på norra udden, remnade plötsligt ljungmattan, och en präktig åd flaxade motvilligt upp för att efter en kort flykt fälla ute i sjön. - Jaså, säger Jan-Erik, du är den sista åden på Ormskär, du! Å så skulle vi gå fram så ovåligt, att vi skrämde dej från redet ... Och därmed tar han och snor ihop ljungkvistarna över boet för att så mycket som möjligt dölja det för kråkornas spejande ögon. - Ja, tillägger han, nu ha vi skådat förödelsens styggelse. Nu ska vi se hur de kan stå till på Blålöga. De blir inte lätt att komma dit me den här vinn ... Men oförsökt duger inte, sa Långkils-gubben, for te Åland å slog. - For han ända till Åland? - Jo, jo, men sa’n! När de va dåligt om fodret här hemma på holmarna förr i världen, bruka gammel-gubbarna ge sej i väg å tjuvslå hos ålänningarna. En töcken långtur var ingenting på den tiden! Och därmed gingo de i båt och satte kurs på de fjärrblå landkonturerna där långt öster ut mot havet. Det blev en lång men outsägligt härlig kryssning över glittrande vidder. Vid middagstiden hade de hunnit till närheten av Nordanväderskobbarna, några små kala klippor, bebodda av strandskata och roskarl och några par måsar, ett ödsligt »ingen mans land» mitt ute på fjärden. Där mötte dem en lika oväntad som präktig syn: Långt ute bland vågglittret varsnades ett mäktigt skumvitt band, som på avstånd hade en viss likhet med ett jättestort isflak, men då de kommo närmare, befanns vara en väldig tropp av ejderhanar, väl flera hundra stycken. De präktiga gudungarna hade lämnat sina honor i land och voro nu på väg ut till grundbankarna ute i de yttersta