honom i varje fall så märkvärdigt bekant. -- Minsann, är det icke Jan-Erik som står där vattendrypande och röd i skinnet, efter att ha tagit sig ett bad i de vårkyliga vågorna! - Hi-hi! skrattar han, då stadsbon går bort till honom för att följa hans exempel. -- Hi-hi! Jag tyckte, att de va så skönt å ljuvligt här ute på udden, så jag kände på mej, att jag måste göra någe riktigt tokigt. Å så kom de för mej, att jag skulle ta mej en dopp. - Nå ja, nog kan jag förstå, att det är litet friskt i vattnet så här års, men inte var det väl så tokigt tänkt att ta sig en doppning här i solvärmen, tyckte stadsbon. - Nä, kanske de, sade Jan-Erik. -- Men inte kan de väl vara så värst klokt heller utå en töcken som jag, som bor ve sjön men ändå inte har känt en vattendroppe på min kropp på tjugu år ... Nu ä de i alla fall gjort, sa han som försvor sej. Å skönt va de! Jag känner mej ackurat som när jag var ung i tiden. Men de ä säkert, att vad som gör att de ä så härligt här ute på Blålöga, de ä dom många fåglarna ... Vänta bara te dom har fått göra slut på fåglarna här liksom i dom andra skärgårdarna! Jag vill inte tänka på hur det kommer att vara här ute då. Det blir som i en öken å värre ändå!