Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / På Blålöga (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

PÅ BLÅLÖGA.

STADSBON tyckte sig icke ha sovit länge, då han väcktes av någonting, som han tog för högljudda människoröster utanför. -- Så där, ja! Nu hade det kommit folk till Storskäret. Mitt i natten och i en sådan dimma! -- Anamma, att man icke kunde få vara i fred!

Upp från laven och fram till den lilla fönstergluggen, vars täta spindelvävsgardin han slet undan. -- -- -- Där ute hade det redan börjat dagas, och vad som bättre var, tjockan höll på att lätta och driva bort i slitna trasor.

Några människor blev han icke varse men väl en vacker ungåd, som kom spatserande över berget, hack i häl följd av en ståtlig gudunge, som med uppblåst strupe och huvudet kastat bakåt, åter och åter framslungade sitt mäktigt ljudande »ao».

166

Det var dessa djupa brösttoner stadsbon i sitt sömndruckna tillstånd tagit för människoröster.

Nu kunde han icke neka sig nöjet att purra Jan-Erik, för att även han skulle få bli vittne till den icke så vanliga anblicken av ett ejderpar under sina kärleksbestyr uppe i land.

Åden vankar fram över den lilla gröna strandremsan nedanför stugan. Då och då skakar hon sin brunspräckliga fjäderbonad och vänder sig med spelad vrede mot sin påträngande kavaljer, som under högljutt oande snurrar runt omkring henne, bockar och kråmar sig och skrapar i marken med de breda simfötterna. Där gräset blir högre, lägger han sig gång på gång ned på marken och skrapar och bäddar under sig. -- Se här, min sköna, här har jag ordnat en präktig sängkammare åt dig, tyckes han säga. Men skön Åda har redan sin budoar färdig ett stycke längre bort mellan några höga tuvor, och där försvinner det såta paret bakom den bruna ljungens skymmande ridå. -- -- -- En liten stund förflyter, och så höjer sig gudungens hals, lång och smal som en gåshals över ljungmattan.

Försiktigt spejande omkring sig, träder han nu ensam ut på ängen, vankar sakta och gravitetiskt åstad ned till hamnviken och börjar simma utåt sjön.

De båda männen inne i stugan följa honom med ögonen, tills han försvinner i töcknet, varpå de åter sträcka ut sig på laven i väntan på att det skall bli tid att taga upp näten.

-- Jaså, säger Jan-Erik, de va den där storpratar’n till vitrock som väckte honom. Det påminner mej om en gång, då jag låg ute på fiske i lag med Lars-Petter i Gammelbyn. -- Lars-Petter Nordström, han vet, den som blev borta under den hårda sydliga stormen i förråret.

Jo, se Lars-Petter, den stackarn, var liksom litet underlig å grubblande utav sej. Det hade han blitt, för att han hållit på för mycke med skötläggning å vant sej av med att sova om nätterna. Bl. a. var han alldeles dödligt förskräckt för sjöfrun, som han hade fått för sej skulle komma å anamma honom ...

Ja, så va de en gång på försommarn, då lekströmmingen gick

167

te alldeles vådligt rakt. Vi låg över natt i boden ute på Harg, ett gammalt fallfärdigt skrälle ungefär som den här å kanske lite värre ändå. Tidigt i dagningen vaknade jag vid ett förskräckligt liv å rumsterande i stugan. De sucka å snarka, tassa å skrapa litet varstans. Ibland lät de som bakom spisen, ibland va de under själva sänglaven. -- De ä väl råttor eller vattensorkar, tänkte jag. Men så kom de för mej att jag skulle driva litet med Lars-Petter, som låg breve mej på laven. -- Ä du vaken, Lars-Petter? sa ja å knuffa te honom i sidan. -- Hör du någe underligt, Lars-Petter? -- Ja, de va inte utan att han gjorde de. -- De må väl aldrig vara sjöfrun, som ä i faggorna, la jag till. -- -- --

Men då skulle ni ha sett på Lars-Petter! Upp från laven å på dörr’n. Och hade inte jag sprungit upp och efter honom, så hade han alldeles säkert rusat direkt i sjön.

»Lugna dej, Lars-Petter!» sa jag. »Här ser du en som inte ä rädd varken för sjöfrun eller för trollgubben själv. Kom med in, så ska vi se efter va de är som spökar.»

Ja, hur de va, så fick jag honom med mej in igen, å då vi satte oss ned på laven å lyddes, börja snarkandet å rumsterandet på nytt ... Å rätt som de va, kom en torrmule framkrypande ur ett hål i muren. Han knorra å snarka å liksom småprata för sej själv, så som torrmularna alltid plä göra, där dom går å ordnar inne i berggrytena. Å så gjorde han sådana lustiga figurer å ställningar, så att t. o. m. Lars-Petter måste dra på mun. »Ja, där ser du sjöfrun, Lars-Petter», sa jag. »Farligare ser hon inte ut.» -- Då satte sej torrmulen te å slå med de smala vingarna, så att spisaskan yrde runtomkring. Sedan kröp han tebaka in i muren, där han lag sej te å ruva på ett ägg, som han hade där.

Å då vi tittade efter under laven, så låg de en trollfågel på ägg där också.

Ja, sådana där små roligheter kan man få vara med om på utkobbarna ibland ... Men nog va de bra underligt med Lars-Petter å hans sjöfru i alla fall. Minsann, fick han inte rätt i att hon skulle ha honom till sist! -- Ja, de va i den där förfärliga stormen jag talte om. De låg folk ute ve Lövskär å fiska, å

168

Lars-Petter va med han också. På lördagskvällen blåste de full orkan, men Lars-Petter hade, kan tänka, gett sej haken på att han skulle hem te söndan. »Du kommer aldri över fjär’n, Lars-Petter», sa dom åt honom. Men i väg skulle han ändå! ... Å så gick de som de gick. Sjöfrun tog honom. -- -- --

När stadsbon åter vaknade ur sin morgonslummer, var han ensam i sjöboden. -- Jan-Erik hade, utan att kamraten märkt det, stigit upp och rott ut för att vittja näten. -- Solljuset letade sig in, icke blott genom fönstret utan även genom remnorna i tak och väggar, och över det nötta golvet med dess hopade bråte av gamla skärkarlsdoningar rörde sig ett oavbrutet spel av skuggor från fåglar, som svärmade omkring där utanför. -- Pi-i, pi-i! Ka-ka, ka! -- Ti-rr, ti-rr! -- Tju, tju! -- Kyrili, kyrili! ljöd det som en babylonisk förbistring av alla möjliga fågelspråk. Det var nästan som att vakna upp mitt inne i någon exotisk storstad och höra det högljudda sorlet av gatuförsäljarnes röster.

På berget utanför stugan står Jan-Erik och gistar sina nät, och över hans huvud och runt omkring honom står det som ett moln av sirliga fisktärnor och silvertärnor. Då och då kommer en fiskmås eller en »ljusa» svävande. Deras bländvita kroppar lysa som eldgnistor i solen. Strandskatan visslar, och rödbenan flyger oroligt omkring, utösande sitt ovett över fridstörarne, medan roskarlen i sin brokiga harlekinskostym helt obesvärat går omkring och vänder på småstenarna vid stranden.

Litet längre bort, där vattnet bildar en grund vik, simmar hela rader av små livliga tobisgrisslor. Det tyckes vara hanar de flesta, och då de råka komma varandra för nära, draga de in halsarna, gapa och väsa ilsket; men till öppet slagsmål kommer det icke. Deras honor ligga i allmänhet redan på ägg vid det här laget och äro sannolikt att söka någonstädes i skrevorna och hålen i den mäktiga blockvallen ett stycke uppe i land.

Stadsbon går där och söker länge och väl utan att finna något. Men då han lägger sig ned, böjer undan de täta tistronbuskarna och kikar in under en av de stora lavbevuxna stenarna, ser han ett par mörka pärlögon glänsa i mörkret. Snart urskiljer han

169

konturerna av grisslan, där hon ligger och ruvar sina två oproportionerligt stora ägg, som hon knappast förmår dölja under kroppen. Han sticker ned handen i skrevan och närmar den till fågelns spetsiga näbb. Då öppnar grisslan sitt klarröda gap, väser som en retad orm och ger fridstöraren ett kraftigt nyp i fingret ... Men från äggen viker hon icke, den lilla hjältemodiga fågeln.

Grisselkobben.

Svärtorna, som redan slutat sin morgonflykt, ses parvis simma omkring i lä av uddarna. Då och då sträcka några prackor över skäret.

En gammal åd kommer simmande med en rad små bruna duntappar till ungar efter sig. -- Säkerligen äro de bland de första som kläckts här ute i Blålöga denna vår. Omkring dem simmar i tätt slutna led en skock kacklande »skröjor». Med en sådan säkerhetsvakt ha de små ejderungarna knappast någonting att frukta av den grymme barnarövaren havstruten, som allt emellanåt låter höra sin skrovliga bas, där han under tung flykt kretsar över det

170

solglittrande vattnet längre öster ut. Skulle en trut drista sig till att söka röva bort en ejderunge mitt i en flock vaksamma honor, kan det hända -- så berättar man åtminstone -- att dessa från alla håll störta sig över den stora rovmåsen, gripa honom i vingbenen och trycka ned honom under vattnet, tills han ömkligen drunknar.

Men havstruten är, gudnås, icke den enda rövaren som är i farten en dag som denna ute i havsbandet. Giver man akt därpå, skall man hela morgonen få se ett nästan oavbrutet sträck av kråkor, som, kommande väster ifrån, sprida sig ut över de yttre skären och kobbarna. De komma en och en helt tyst och obemärkt och slå sig ned vid stränderna, som hade de kommit för att kalasa på av vattnet uppkastade musslor och döda fiskar. Men i verkligheten är det endast och allenast sjöfåglarnas ägg de vilja komma åt. Kråkorna äro, som man vet, specialister på ägg, och ute i skärgårdstrakterna leva de under vår och försommar nästan uteslutande på sådana. Många kråkor färdas dagligen miltals för att hämta den eftertrådda maten, under det att andra finna det bekvämare att slå sig ned och bliva bofasta på själva fångstplatsen. Några större träd att bygga bon i finns det ju merendels icke på sådana ställen. Det gäller därför att anpassa sig efter de lokala förhållandena och lägga redet, där så kan vara lämpligt, på grenarna av någon gammal vindpinad rönn- eller alruska, i en tät enbuske eller helt enkelt i en bergsskreva. Och lämnas de i fred av människorna och få ungar i boet, bliva även dessa uppfödda med ägg.

Slug och påpasslig som alltid, sitter kråkan på någon högt belägen punkt av skäret och väntar på tillfälle till en kupp. På vitfågelkobbarna, där gråtrutarnas, »ljusornas», fiskmåsarnas och tärnornas reden ofta ligga tätt som sjöbodarna vid ett gammalt fiskeläge, är det icke lätt att göra en sådan. Där är det så många vakna, skarpblickande ögon som giva akt på objudna gäster, och vitfåglarnas näbbar äro just icke att leka med.

Men allt som oftast uppstå tvister inom kolonien, tvister, som kunna var så häftiga, att de taga de agerandes uppmärksamhet

171

helt i anspråk och komma dem att glömma allt annat omkring sig. Då är det tid för kråkan att smyga sig fram och lägga beslag på äggen, i något tillfälligtvis övergivet rede. Eljes är det egentligen de mera ensamt häckande ejderhonorna som få sitta hårt emellan för hennes lystnad efter ägg. Den ruvande åden har ett gott skydd i den höga ljungen och de täta enmattorna, men förr eller senare upptäckes hon vanligen av kråkans skarpa ögon. Några små stjärnlika dun, som lossnat från balen och blivit hängande i ljungen, mera behövs det icke för att leda gråkappan på rätt spår.

Är det nu en ung, oerfaren åd, som låter skrämma sig från redet av kråkans simulerade anfall, är saken snart utagerad. I regel ligger emellertid åden lugnt kvar på sina ägg och hugger morskt omkring sig, så snart fridstöraren närmar sig. Då låtsas kråkan som om hon uppgiver försöket och flyger bort, dock icke längre än att hon kan hålla ett öga på ejderhonans boplats. Åden kan icke bli liggande på äggen i all oändlighet. Hon måste ju emellanåt gå ned i sjön för att äta och dricka. I regeln gör hon det på bestämda tider morgon och afton. Och då vet kråkan nogsamt att hålla sig framme. Hon sliter bort det tunna duntäcket, som åden, då hon lämnade boet, brett över de stora, grågröna äggen, hackar hål på ett av dem, sticker undernäbben i hålet och flyger bort med ägget för att i lugn och ro sörpla i sig innehållet. Och så håller hon på, så länge det finns ett ägg kvar i redet.

Krossade och tomma skal av ejderägg, kringströdda över allt på skären, vittna sommaren lång om kråkans glupska framfart. -- Och så var det även nu ute på Blålöga.

-- Det är rent märkvärdigt så envetna å fulla i hålen kråkfulingarna kan vara, då de ä frågan om att komma åt ejderägg, säger Jan-Erik till sin vän stadsbon. Jag satt en gång där borta på Gästharan -- han pekar öster ut -- och såg hur ett par kråkor höll på med en åd, som låg på ägg på en kobbe ett par hundra meter därifrån. Jag hade själkikaren me, så jag kunde se herrskapet lika bra, som om jag haft dom alldeles inpå näsan. Kråkorna va tydligen hane å hona, å att dom hade bo

172

någonstans här på kobbarna kunde man förstå. Först gav sej den ena te å flaxa å hoppa å leva toki framför näbben på åden, tills hon ble ursinnig å börja hugga omkring sej. Då kom den andra kråkan smygande bakifrån å nöp åden i stjärten, så att hon måste snurra runt för å kunna fre sej. Å på de sättet höll dom på kanske i en halvtimmes tid att anfalla åden än från de ena än från de andra hållet. Till sist, då ådstackaren va nästan slut utå ansträngning å bara låg där å flämta, hoppa dom fram på var sin sida om henne, högg tag i vingbena på henne -- å släpa henne ur redet. -- -- -- ja, det gjorde dom!

Då tyckte jag förstås, att de börja gå för långt, så jag tog bössan å rodde över te kobben för å lära kråkfulingarna veta hut. Men då jag kom dit, hade dom redan hunnit me å göra pannkaka på fyra utå dom sex äggena, å åden låg å sam ute i sjön å visa ingen lust att gå i land vidare. Å kråkorna, ja, dom klara sej förstås som vanligt, å inte va jag heller i stånd te å hitta deras bo. -- -- --

Efter frukosten beslöto sig våra resenärer för att fara över till Österskäret, det största och märkligaste i hela Blålöga. Innan de gingo i land där, gjordes emellertid en avstickare till en liten kobbe, där havstruten sedan gammalt brukar häcka i förnäm avskildhet. Att Jan-Erik icke misstagit sig om platsen, därom blevo de snart övertygade, då ett par stora måsfåglar med vitglänsande kroppar och sotsvarta vingar under indignerat skrän och kacklande höjde sig från kobben vid båtens annalkande.

Redet var lätt funnet, där det låg bland rörflen och vårbrodd i en sänka mellan hällarna.

Havstruten häckar tidigt, och ur det ena ägget har kläckts en liten grådunig, svartfläckig unge, som fastän han väl icke kan vara många timmar gammal, redan tyckes hava lärt sig konsten att ligga orörlig och agera grästuva. Det andra ägget är till synes ännu helt. -- Men vad nu! Det lever ju, det rör sig, rullar fram och tillbaka i balen. En liten vingstump petar ut genom ett hål på sidan, och genom ett annat hål ser man en näbb energiskt arbeta på att bräcka skalet.

173

För stadsbon är detta lilla intermesso någonting nytt och underbart, som tager hela hans intresse i anspråk. Men Jan-Erik får en dolsk blick i ögonen, där han står och betraktar trutroken och det levande ägget. Hans gamla inrotade hat till skärens rovriddare, havstruten, har vaknat. -- De där, säger han, ä huggormars avföda, som man egentligen borde göra slut på med detsamma. -- -- -- Men, tillägger han, vi ä välan ändå människor. -- Och därmed går han tillbaka ned till båten.

Så kommo de då till Österskäret, en långsmal anhopning av urberg, sträckande sig väl en kilometer i öster och väster och sönderdelad av från sidorna inskjutande vikar och laguner, så att man oupphörligt nödgas gå i siksak för att komma förbi vattensamlingarna. Väldiga mattor av ljung och krypenar täcka bergen med undantag av själva klintarna, medan sänkorna gömma på små saftiga ängar med sälting och skörbjuggsört, majvivor och förgät mig ej, gropmossar med hjortron, tranbär, kråkbär, hönskornell och knoppande Iris eller små »bäckar», omgivna av rörflen och enstaka kaveldunstånd. Några låga, vindslitna rönn- och alruskor samt vide-, tistron-, hallon- och björnbärsbuskar äro, krypenarna och ljungen icke medräknade, de enda vedartade växter som förmå trotsa de hårda vindarna på skäret.

Strandskatan gör som vanligt alarm, då de gå i land. Rödbenan sitter och bockar på en sten för att slutligen taga till vingarna och skrikande och okvädande följa dem långt inåt skäret. Roskarl och strandpipare trippa fram över hällarna. Skärpiplärkan kvittrar, stenskvättan far smackande omkring mellan blocken, och den lilla törnsångaren låter höra sin enkla visa bland buskarna. I de små becklagunerna simma bröllopsskrudade bergänder par om par, och mellan sävruggarna i en liten kärrputt ligger en gulögd, tofsprydd vigghona på ägg, utan att låta störa sig av de besökande.

Här är den spirande rörflenen avklippt tätt invid marken, som om lien gått fram. Det är grågäss som gått här och betat. Man hittar deras spillning och fällda fjädrar och vingpennor litet varstädes på gräsfläckarna och utmed stränderna.

174

Det gäller att gå försiktigt fram, om man skall få se något av de präktiga fåglarna. -- I fall de nu äro kvar på skäret. -- -- -- Jo, verkligen! Där borta på berget, på andra sidan den gröna ängskilen, står en flock på fem gäss med sträckta halsar, spända och uppmärksamma likt soldater i »giv akt». Den vita, mörkbandade undersidan bryter skarpt av mot den i övrigt gråbruna fjäderdräkten, då de stora fåglarna i nästa ögonblick lyfta och med långsamma, avmätta vingslag sträcka öster ut över sjön.

Det är hanar och ungfåglar som under sommaren föra ett sällskapligt liv härute, medan de gamla honorna söka ensamheten på något mindre, avsides liggande skär, där de i lugn och ro kunna ruva sina ägg och tillbringa den för fåglar av deras släkte så farliga ruggningstiden, under vilken de förlora förmågan att flyga.

Ju längre österut på skäret de båda vandrarna komma, desto vidsträcktare bliva en- och ljungmattorna och desto tätare ligga ejderbona. Jan-Erik vet av erfarenhet var dessa äro att söka, och hans förmåga att upptäcka de ruvande ådorna är så fenomenal, att det icke händer mer än ett par gånger att de skrämma fåglarna av redet, och detta fastän de gå där i timtal och söka och räkna.

På sina ställen höja sig hällarna till höga, rundade klintar, som, gödslade med fågelspillning, bära en frodig och mångfärgad vegetation av lavar och saftiga örter. Där sitta grupper av fiskmåsar, sillmåsar och gråtrutar och lysa som vita praktblommor mot den grågröna vägglaven, den bleknande vårbrodden och den uppspirande röda ängssyran. Då de båda männen komma närmare, lyfta vitfåglarna från bergen, men endast för att likt pappersdrakar bliva stående i luften på några famnars höjd över sina boplatser.

Ett annat sällskap vitfåglar har slagit sig ned på ett litet saffransfärgat grund nära södra stranden av skäret. De ha slutat sitt morgonfiske och sitta nu nöjda och mätta med näbben vilande mot den fyllda krävan.

Rätt som det är blir det oro i lägret. En av sillmåsarna giver till sitt varningsläte, och snart stämmer hela sällskapet in med ett öronbedövande oväsen, gapande och skrikande i näbben på

175

varandra. Det är icke några vanliga måsskrik; det är kvidan och våndan, det är rop av förtvivlan och vanmäktig vrede.

En mörk fågel av en fiskmås’ storlek kommer svävande utmed stranden, hejdar sig plötsligt i flykten och drabbar i båge nedåt mot måsarna på grundet för att ögonblicket därpå åter höja sig likt en hök, som slagit fel på sitt byte. Det är labben, »Svart-Lasse», alla vitfåglars tuktomästare och spögubbe, den påpasslige tullsnoken, som obönhörligen kräver sin tribut av deras fångst, även om denna redan skulle ha gjort resan ned i vederbörandes kräva.

Måsarna jämra sig allt högljuddare, och när labben för andra gången kommer jagande, lyfta några av dem tungt och motvilligt från grundet. Genast har labben utvalt sitt offer, en stor sillmås, som får sig ett nyp i bakgumpen, så att han skriker ännu värre än förut, under det han höjer sig i luften och ökar farten. En sillmås är ingen dålig flygare, när han lägger manken till, men här kommer han ohjälpligt till korta. Labben förstår att alltjämt hålla sig över måsen, och likt en falk drabbar han gång på gång ned på denne, som gapar och skriker som i dödsångest. Allt tätare komma labbens anfall, allt våldsammare träffa hans stötar, än på vingbenen än på bakkroppen. -- Ända tills det pinade offret med en kraftansträngning giver upp fisken, som han haft i sin kräva.

Pilsnabbt skjuter labben ned och uppfångar godbiten i luften, innan den hunnit halvvägs till vattnet. För ett par minuter slår han sig ned på en kobbe och slukar i sig rovet. Och så är han åter färdig att flyga bort till vitfågelsgrundet och fortsätta sitt »sista paret ut» med måsarna, som skrika och jämra sig, så snart de få se en skymt av honom, men aldrig tyckas komma på den idén att göra gemensam sak mot sin plågoande. -- -- --

Nu närma de sig sydöstra udden, där den berömda »Torrmulsborgen» är belägen. Det är en sönderklyftad bergbrant, som, där den ligger med sina stenvallar, hyllor och avsatser, dominerande omgivningarna, om något gör skäl för benämningen borg. Mellan själva borgen och sjön utbreder sig en mäktig strandvall av stora block och stenar, bland vilka strandråg och kaveldun spira och

176

Angelica, fackelblomster och renfana om högsommaren utveckla en lysande färgprakt.

Tordmularna ha nyligen kommit söder ifrån och knappast hunnit börja sin äggläggning. Några ses sitta utposterade som väktare på borgens vallar, andra simma flockvis omkring ute på den solglittrande sjön, under det åter andra i vinande flykt sträcka utåt havet och tillbaka in emot land. Jan-Erik uppskattar borgens hela besättning till ett femtiotal par; men fåglarnas oavbrutna kringsvärmade gör, att de förefalla att vara långt flera. På surrande vingar går den pilsnabba flykten i vida cirklar, som omspänna hela arkipelagen öster ut, så långt människoöga når. Då och då slår en fågel ned på berget, men knappast har han satt sig, förrän han börjar ruska på sig och sträcka på de smala vingarna, och så bär det åter i väg i susande kretslopp utan mål.

Det hela har någonting så oroligt och jäktande över sig, att stadsbon i längden blir trött i ögonen av att se på och vänder ryggen åt Torrmulsborgen för att i stället betrakta de andra fåglarna.

Och sådana av olika slag finns det gott om på udden av Österskäret. Grisslor bygga i blockmarkerna, längre bort, måsar och tärnor skrika och stimma på grunden, och det ena pärlbandet efter det andra av sträckande fåglar drager förbi. Än är det en tropp ungejdrar eller svärtor, än några snabbflygande viggar, ett sällskap pracknissar eller några granna anddrakar. Då och då ser man även den karakteristiska silhuetten av en flygande lom avteckna sig mot den klara luften.

Från klinten ovanför borgen är det en präktig utsikt över så gott som hela Blålöga skärgård.

De båda höga landen rakt öster ut äro Gulskär och Ljusharan, där vitfåglar häcka i sådana massor, att bergklintarna genom kikaren se ut som fjälltoppar, täckta av evig snö. Och ännu längre bort, så långt borta, att de förlora sig i ett fjärrblått töcken, ligga Svartbådan, sälarnas älsklingsplats och Skarvgrundet, där de dekorativa storskarvarna eller havstjädrarna vår och sommar hålla till, dock utan att häcka, och överhölja berghällarna med sin

177

ymniga, frätande guano, så att all växtlighet förkväves och den lilla kobben gör intryck av en vulkanisk ö, betäckt av aska efter en nyligen inträffad eruption.

Även ett besök där ute hoppas våra resenärer hinna med, innan majdagen är till ända. -- -- --

Torrmulsborgen.

Stadsbon fortsätter ut på yttersta udden och slår sig till ro med ryggen mot en av vårsolen upphettad häll. Där han sitter med fågelsvärmarna över sitt huvud och runt omkring sig och med alla dessa mångstämmiga läten och lockrop genljudande i sina öron, försjunker han i tankar och drömmerier.

-- Här om någonsin är fåglarnas rike, och så borde det förbliva ... Här borde egentligen människor aldrig få sätta sin fot!

Nere vid stranden, där bränningen, trots vindstillan, mumlar och sjuder, ses några i urberget utsvarvade, sällsamt formade hällkar och strandgrytor. Vattnet i karen har antagit samma kolorit som en på deras botten och sidor växande rödaktig alg och lyser

178

motsols i läckraste mahognyfärg. Det hela påminner om stora dryckesbålar, fyllda med mustig brygd. -- Ägirs mjödkar, eller vad!

Här i denna färgglada, äkta Böcklinska omgivning, vid detta blåa hav, på dessa gigantiskt formade, solbelysta strandklippor skulle han vilja se den gamle havsguden själv med hela sin hovstat

Skarvgrundet.

stiga i land för att tömma en skål till skärgårdsvårens ära. -- -- --

Måsarna ha för en stund upphört att skrika. Havet svallar, böljorna klucka och viska så sövande ...

Men vad nu! Har han verkligen setat och somnat? Drömmer han? -- Där nere vid stranden står ju en naken havsman och grinar i solen. -- Månne hans majestät Ägir i egen våt person eller bara en av hans tritoner, en sådan där munter och jovialisk figur, som brukar sitta till häst på den bångstyrige tumlarens rygg?

Det leende ansiktet med den rödaktiga skepparkransen under hakan och den ävenledes något rödskimrande näsan förefaller

179

honom i varje fall så märkvärdigt bekant. -- Minsann, är det icke Jan-Erik som står där vattendrypande och röd i skinnet, efter att ha tagit sig ett bad i de vårkyliga vågorna!

-- Hi-hi! skrattar han, då stadsbon går bort till honom för att följa hans exempel. -- Hi-hi! Jag tyckte, att de va så skönt å ljuvligt här ute på udden, så jag kände på mej, att jag måste göra någe riktigt tokigt. Å så kom de för mej, att jag skulle ta mej en dopp.

-- Nå ja, nog kan jag förstå, att det är litet friskt i vattnet så här års, men inte var det väl så tokigt tänkt att ta sig en doppning här i solvärmen, tyckte stadsbon.

-- Nä, kanske de, sade Jan-Erik. -- Men inte kan de väl vara så värst klokt heller utå en töcken som jag, som bor ve sjön men ändå inte har känt en vattendroppe på min kropp på tjugu år ... Nu ä de i alla fall gjort, sa han som försvor sej. Å skönt va de! Jag känner mej ackurat som när jag var ung i tiden.

Men de ä säkert, att vad som gör att de ä så härligt här ute på Blålöga, de ä dom många fåglarna ... Vänta bara te dom har fått göra slut på fåglarna här liksom i dom andra skärgårdarna! Jag vill inte tänka på hur det kommer att vara här ute då. Det blir som i en öken å värre ändå!