Nu ville han försöka någonting liknande med havsörnarna där ute bland skärgårdsholmarna. Det skulle bliva något riktigt sensationellt, något noch nie dagewesenes. Han skulle icke bara flyga kapp med örnarna; han skulle filma dem i flykten för att sedan låta biografpubliken se huru luftens konung tog sig ut i rymden hemma hos sig. Allt nog. För att bringa sin plan i verkställighet ingick vår flyglöjtnant kompaniskap med en filmfotograf från storstaden, och en vacker sommarmorgon startade de båda herrarna i en flygbåt, utrustade med filmkamera och andra agremanger. Genom en sommarseglare, som blivit invigd i deras planer och som låg med sin jakt ute bland hemholmarna, hade de pr telefon underrättats om att örnarna fortfarande höllo till där ute och att tidpunkten syntes lämplig för att slå ett stort slag. En av Storö-örnarna satt, såsom han ofta brukade, på det triangelformiga, svarta sjömärket på högsta punkten av Lilla Sikö, då människornas flygvidunder, till silhuetten påminnande om en jättelik rovfågel, dök upp vid horisonten. Flygspanaren varsnade örnen på långt håll och gjorde sig redan säker om framgång i sitt förehavande. Men Gammel-Ante visade ingen lust att stifta närmare bekantskap med sin medtävlare om herraväldet i luften. Då flygmaskinen, smattrande och surrande som en jättehumla, styrde in över holmen, hade han längesedan tagit till vingarna och hängde som en mörk punkt högt uppe under ljusa sommarskyar. Flygbåten följde efter och steg mot höjden i virvlande spiraler, steg och steg -- ända tills den fick motorskada och efter en halsbrytande nedstigning blev liggande mitt ute på Brantöfjärden. Den förste som kom roende ut till haveristen för att räcka de nödställda flygarne en hjälpande hand var vår vän filosofen Alexander Majgren. Han hade legat och solat sig på Vånskäret, då han väcktes av motorsurret från ovan och blev vittne till den så hastigt ändade kappflygningen. Sedan flygbåten av en tillskyndande motorbåt bogserats i lä av en kobbe och besättningen satts i land, tog filosofen