| 180 |
GAMMEL-BYN på hemlandet gör ett utpräglat intryck av vad den ju också är, ett typiskt gammaldags fiskeläge. De låga röda och grå stugorna ligga uppkrupna på släta berget litet hur som helst. Kring en del av dem har man genom att lägga upp murar av kullerstenar och bära dit matjord lyckats åstadkomma riktigt trevliga små täppor, där syréner, brandröda liljor, gul och blå Iris, löjtnantshjärtan, kattost och vallmo blomma om sommaren, skyddade mot hönsen av upphängda nättrasor. De flesta ha emellertid ingen annan växtlighet och grönska omkring sig än fetknoppen och gräslöken, som spira i bergsprickorna. Och det är svårt för hunden och katten att finna skugga, då solen står som högst på himlen.
| 181 |
Mellan stugorna sträcka sig långa rader av skötbräden, på vilka strömmingsskötarna ligga utbredda likt väldiga svarta bårtäcken, översållade med de kvarsittande fjällens silverpaljetter. Nere vid sjön ligger en tät gyttring av gamla lutande sjöbodar och »gistgårdar» och en hel labyrint av lika fallfärdiga båtbryggor. På andra sidan en djup inskjutande vassvik, över vilken en gles bro av slippriga kullerstenar förmedlar samfärdseln, höjer sig kapellet över kyrkogården och den i lummig trädgrönska inbäddade prästgården. -- -- --
Det var sommar, och sommargästerna från storstaden hade dragit in i stugorna i Gammelbyn, medan öborna själva hyst in sig i bodar och småkåkar och var eljes de kunde få tak över huvudet.
En liten folksamling vid en av gårdarna nära handelsboden gav till känna, att någonting ovanligt var å färde. På ladugårdsbacken, strax invid gödselhögen, syntes ett par underliga figurer, som på långt håll erinrade om kolossala ligghönor, där de krupit ihop bland utkastad halm och bråte. -- -- -- Det var två nästan fullvuxna örnungar av den fordom talrika, nu nästan utrotade stammen Haliaëtus albicilla, som lågo och flämtade i solhettan. Det stank av strömmingsråk, som man bjudit dem att äta men som gårdens höns i stället gingo och plockade i sig; och omkring dem stod en surrande sky av bromsar och flugor.
De voro kläckta av Storö-örnarna och hade vuxit upp i boet på Stora Sikö. Mannen, som rådde om marken, hade sett dem sitta på bokanten, då han var över till ön i något ärende, och så hade han beslutit sig för att hämta ned dem och taga dem med sig hem. -- -- -- Icke för att han hade klart för sig vad han egentligen skulle göra med dem. Men en så stor och sällsynt fågel som en örn borde väl alltid vara värd några riksdaler, bara man kunde få tag i någon köpare. Och det vore väl i alla fall bra galet att ha sådana där åbäken häckande på sin mark, utan att åtminstone göra ett försök att draga nytta av dem.
Så hade han fällt en gran och rest den som stege mot örnfuran, klättrat upp och stoppat örnungarna i en säck, som han med hjälp
| 182 |
Och nu sutto de, som sagt, på ladugårdsbacken, bakom handelsboden, ett föremål för nyfikenhet och undran från alla, som hade sina vägar förbi.
-- Stackars pippina! Törs jag ge dem var sin sockerbit? frågar helt välmenande en liten stockholmsfröken.
-- Vad är det för ena rysliga djur? spörjer en annan dam med en hel flock småttingar i släptåg. -- Vad säger ni -- örnar! Finns det sådana här? -- -- -- Örnar, som bruka röva bort små barn och äta upp dem! -- -- -- Usch, då våga vi då inte bo här en dag längre!
Och medan skolläraren, som även befinner sig i sällskapet, går hem för att rådfråga sockenbiblioteket och se efter vad auktoriteterna ha att förtälja om örnarna som barnarövare, fortsätter diskussionen kring de stackars fångarna.
Se, sådana näbbar, och sådana förskräckliga klor sedan! Så rovgiriga de måste vara! ... Är det underligt att det blir ont både om fågel och fisk ute bland holmarna, då man skall föda sådana där rövare och storätare! Nej, det borde inte få finnas en enda örn eller hök och inte några kråkor heller förstås. -- Där var åtminstone för tillfället ingen, som ville eller vågade taga skärgårdens Gammel-Ante i försvar.
Till sist började en manlig individ bland sommargästerna peta på örnungarna med sin käpp. -- Upp, med er, era latmaskar! sade han. -- Upp och spring bara!
Och de stackars örnungarna reste sig skrämda och började, kutryggiga och bredbenta, lufsa omkring på berget.
Då brast hela publiken i skallande skratt, oförstående människors dumma flatskratt, som de alltid låta höra, då de tro sig se något löjligt hos ett djur.
-- Det var ena lustiga krabater! Så otympligt de skumpade iväg. De gingo ju sämre än ankor!
Och så fingo örnungarna hålla på att till publikens nöje springa
| 183 |
Ett par veckor varade örnungarnas förnedrande fångenskap, och hela tiden voro de utsatta för människornas dumma skämt och närgångenhet.
Det var den tiden då de skulle ha börjat flyga, och man såg dem allt emellanåt göra våldsamma försök att med hjälp av sina vingar komma bort från solsteket och smutsen och flugplågan på ladugårdsbacken. Vid sådana tillfällen var det en omtyckt sport bland byns pojkar att, då örnungarna höjt sig ett stycke över marken, hala in på tjuderlinorna, så att de med en duns tumlade tillbaka ned på berget. -- -- --
En kväll satt jag och metade abborre vid mynningen av Hemsundet mitt emot Gammel-byn, då jag fick se ett par örnar komma svävande över skogen på Storö. Mot sin vana kommo de ända fram till fjärden, där de på betydlig höjd seglade fram och åter. Och så höllo de på, ända tills solen sjönk och skymningen sänkte sig över fjärden.
Det var Storö-örnarna ... Att de spejade efter ungarna, som de med sina skarpa ögon upptäckt, där de sutto fängslade på berget borta vid människornas boplats, därmed var jag från början på det klara. Och min övertygelse övergick till visshet, då jag de följande dagarna såg gammel-örnarna upprepa samma manöver morgon och afton, på samma ställe och vid samma tider. Likt ett par stora pappersdrakar stodo de där och vajade över Storö-udden och Hemsundet, oavvänt spejande mot de sammangyttrade gårdarna i Gammelbyn.
Det var för tragiskt med den där åter och åter upprepade spaningsflykten. Jag kunde icke längre förbli overksam, och så gick jag till mannen, som hade örnungarna, och bjöd honom pengar för att han skulle föra dem tillbaka ut på holmarna och släppa dem där. -- Föräldrarna, som aldrig släppt dem ur sikte och fortfarande tycktes ha dem i ständig åtanke, skulle nog taga hand om dem, tänkte jag. --
| 184 |
Men det ville han alls icke höra talas om. -- Nej, hade han haft besvär med att få ner örnungarna ur boet och frakta dem med sig hem, så skulle han väl, för böveln, inte släppa dem igen! -- --
Han försökte bjuda ut dem åt den Zoologiska trädgården i staden, men där hade man redan en hel uppsättning av havsörnar och ville icke ha några flera. Till sist tröttnade han på hela historien, slog ihjäl örnungarna och sålde dem för en spottstyver till styrmannen på skärgårdsångaren, som i sin tur avyttrade dem till en uppstoppare i staden. -- -- -- --
Våren därpå gjorde jag ett försök att få örnarna och deras häckplatser på hemholmarna fridlysta. Kunde man bara bringa det därhän, skulle ingen längre våga störa örnarna i deras hemfrid, ingen skulle få skjuta de stolta fåglarna och ingen röva bort deras ägg och ungar eller fälla deras boträd. -- Ja, så hade jag åtminstone räknat ut det.
För att få en fridlysning till stånd fordrades emellertid först och främst skriftligt medgivande av samtliga delägare i holmarna, inalles fyrtiotvå stycken.
Jag använde nästan en hel majvecka för att gå omkring i byarna och stugorna på ön och samla de nödiga underskrifterna.
Mitt ärende var ju i viss mån ägnat att sätta vederbörandes förstånd och goda vilja på prov. Och det må förlåtas mig, att jag ansåg mig kunna värdesätta människorna efter de svar de gåvo på min begäran.
Några, i synnerhet bland de äldre, visade sig till fullo förstå vad saken gällde och uttalade oförbehållsamt sin glädje över att få vara med om att bereda vännen Gammel-Ante en fredad tillflyktsort på hemholmarna. Andra åter kunde icke rätt begripa vad det skulle tjäna till att skydda en rovfågel, som levde av andra djur och som, om han också icke gjorde så stor skada, knappast heller kunde anses vara till någon vidare nytta ... Men eftersom grannen skrivit på -- så för all del ... Inte skulle de sätta sig på tvären.
Men så var det också några som i mer eller mindre förtäckta ordalag läto förstå, att den, som ville freda en sådan fågel som havsörnen, knappast kunde hava alla skruvar i behåll. -- En
| 185 |
När allt kom omkring, var det likväl ingen som nekade sin underskrift, icke ens de, som liknat örnen vid den lede själv. Och de bland de gamla, som icke gått i någon skola och fått lära sig skriva, ritade på fadrens vis sina enkla bomärken på papperet.
Men ännu funnos många om och men, innan fridlysningen kunde bliva verklighet. Bl. a. skulle det vara yttrande av sakkunniga myndigheter, varefter länsstyrelsen skulle fatta beslut i saken.
Då länsstyrelsens resolution omsider kom, innehöll den föreskrift om att havsörnens fridlysning skulle tillkännagivas och utmärkas genom icke mindre än tolv stycken anslagstavlor, uppsatta vid de vanliga landningsplatserna på holmarna. -- Ett dussin skräpiga anslagstavlor på de vackra, obebodda holmarna ... Vilken tilltalande syn! Och vilket förträffligt medel att locka dit alla kringfarande sommargäster och sommarseglare och andra obehöriga: -- Hitåt, gott folk! Här bjudes en enastående sensation. Här häcka skärgårdens sista havsörnar. Kom och se dem! Kom och tag deras ägg! -- Havsörnsägg hittar man icke var som helst nu för tiden. Behöver ni dem icke själv, så kan ni ju sälja dem till någon samlare och ta bra betalt. -- Men ni har ju bössa med. -- Nå, så lägg er då i försåt och skjut en av de gamla fåglarna! ... Tänk, att få skjuta en sådan fågel som en örn och sedan berätta därom för sina vänner!
Nej, en sådan anordning skulle ju hava blivit raka motsatsen till vad som åsyftats med fridlysningen. Och så såg jag mig nödsakad att låta hela saken förfalla.
Men det var någonting som jag icke tagit med i beräkningen. -- Tidningarna hade haft en hel del att berätta om den tillämnade örnfridlysningen, och så befanns det en vacker dag, att skärgårdens Gammel-Ante blivit vad man brukar kalla populär. Och popularitet är nu, såsom var man vet, en mäkta vansklig sak för den, som kommit i åtnjutande därav.
| 186 |
Dittills hade det varit högst få utom ägarna till hemholmarna som vetat om örnarnas tillvaro där eller tagit någon närmare notis om dem. Nu skulle alla, skärgårdsbor och sommargäster, motorbåtsfarare och sommarseglare ut till holmarna för att se dessa märkvärdiga fåglar, som kommit ett sådant buller åstad. -- Ja, det hade knappast kunnat bliva värre, om länsstyrelsens anslagstavlor verkligen satts upp vid båtlägena.
På så sätt stördes örnarna i sin häckning till den grad, att det ett år såg ut som skulle de helt och hållet övergiva hemholmarna. Dess bättre upphörde emellertid amatörornitologernas intresse för örnbona lika hastigt som det kommit. -- -- --
En sommardag några år senare kom en verklig djurvän och naturälskare ut till holmarna för att titta på örnarna, som nu åter hade hunnit hämta sig en smula från människornas närgångna uppmärksamhet. Då han stod vid örnfuran på Storö och såg en nästan flygfärdig unge, käck och skarpögd, blicka ned över bröstvärnet på den höga grenborgen, erfor han en livlig önskan att göra någonting för de präktiga fåglarnas skyddande.
Snart var han färdig med en plan, som röjde både människokännedom och sinne för livets realiteter. Han ville skänka socknen en penningsumma, av vilken räntan under namn av »Gammel-Antes gåva» årligen skulle utdelas som premium i öns skola. För den händelse att havsörnarna till följd av förföljelse försvunne från sina gamla häckplatser på holmarna, skulle emellertid socknen vara skyldig återställa beloppet, som då skulle anslås till annat ändamål.
Skolrådet på ön, som närmast hade med saken att göra, mottog med tacksamhet den erbjudna donationen, och Gammel-Antes vänner hoppades, att det därmed skulle vara väl sörjt för hans fortbestånd på hemholmarna.
Men nästa vår hände det icke desto mindre, att en av Storö-örnarna -- det var, som väl var, hanen -- blev skjuten och såld till uppstoppning. Saken hade kanske aldrig blivit bekant, om icke ångbåtsstyrmannen, som med vanlig tjänstvillighet i dylika fall åtog sig att taga med den skjutna örnen in till staden, varit nog
| 187 |
Det var ett par pojkslynglar, som genom att lönnmörda örnen hade velat visa sin manhaftighet och på samma gång reta skolrådets ledamöter, till vilka de hade ett horn i sidan.
Emellertid hade den nya tiden och den förträffliga civilisationen börjat sträcka ut sina tentakler till hemlandet och hemholmarna. -- Ja, egentligen hade den ju gjort sig påmint långt förut. Men nu visade den sig så påtaglig och i så många olika skepnader, att man snart sagt för varje dag kunde iakttaga dess långsamma men säkra frammarsch.
En gumma i Snävet hade kommit på den tvivels utan goda idén att odla jordgubbar för avsalu på staden. På de små åkerlapparna på ön, där den återstrålande solvärmen från de omgivande berghällarna under högsommaren alstrar en verklig drivhustemperatur, trivdes jordgubbarna alldeles förträffligt och blevo större och saftigare än annorstädes. Därtill kom att de mognade, först sedan jordgubbssäsongen inåt landet redan var över, vilket gjorde att man kunde taga mera betalt för dem, än vad eljes varit fallet.
Gumman i Snävet gjorde lysande affärer. Grannarna följde hennes exempel och förvandlade sina tegar och åkrar till jordgubbsland. Snart stod var och varannan jordbit mellan bergknallarna fullsatt med jordgubbsplantor i långa rader, och strömmingsskötar och nät fingo långa tider hänga obegagnade i sjöboden, medan fiskaren skötte sina jordgubbsodlingar.
Och när jordlapparna på hemlandet icke ville räcka till för ändamålet, for man över till holmarna och började med yxa, spade och hacka gå till storms mot de blommande lövängarnas små paradis. Ekar och lindar, häggar och hasselbuskar och alla vårens och sommarens fagra blommor fingo rymma fältet för plantorna med de begärliga röda skenfrukterna. Efter några år fanns det knappast en löväng eller ett kärr på holmarna, som icke genomkorsades av stengärdsgårdar och avloppsdiken och inneslöt ett eller flera taggtrådsomgivna jordgubbsland. Och
| 188 |
Så kom turen till skogen. Det var under det världsskakande krigets tid med dess brist på alla slags förnödenheter. Skärgårdsångarna måste eldas med ved i stället för kol, och händelsen gjorde att skogen på hemholmarna fick släppa till det mesta av veden. Gammal skog och ung skog, timmerträd och martallar, uråldriga levande sjömärken, vilkas stammar och grenar böjts och vridits till de underligaste gestalter under århundradens nappatag med vinden -- allt fälldes och höggs upp till ved. Det var bara en tillfällighet att icke örnfurorna fingo göra de andra träden sällskap.
Kristiden gav med sig, bränslebristen upphörde, och ångbåtsbolaget behövde icke längre någon ved. Men öborna hade fått blodad tand och fortsatte oförtrutet att skövla skogen på hemholmarna.
De obebodda, jungfruliga holmar, jag talat om i början av dessa skildringar, äro icke längre varken obebodda eller jungfruliga.
Först var det den gamle doktorn, djur- och blomstervännen, som kom att så förälska sig i Porsö, att han icke gav sig någon ro, innan han lyckats förvärva ett område på sydsidan av holmen och där byggt sig en sommarstuga och anlagt en frukt- och blomsterträdgård. Andra naturvänner, som kommo dit och fingo se vilken förtjusande tillflyktsort han valt, grepos av begär att skapa sig liknande idyller. Och så har det gått därhän att sällan ett år förflyter, utan att man ser en ny byggnad resa sig på något av småskären kring hemholmarna. På Stenör’n har motorklubben från staden anlagt hamn och uppfört ett ståtligt klubbhus; på hemholmen ser man om aftnarna den skarpa solreflexen från glasverandan på en sommarstuga; från klinten av den höga,
| 189 |
Ännu så länge är det visserligen endast anläggningar i smått, men när som helst kan det uppenbara sig någon matador med tillräckligt med pengar och företagsamhet för att taga hand om hela den härliga arkipelagen och omskapa den efter sitt huvud och sina nycker. Så har det redan gått på så många andra ställen ute i skärgårdarna. Några mil härifrån, söder ut i den sörmländska skärgården, finns t. ex. en samling öar, som för icke länge sedan kunde tävla med hemholmarna i fråga om vacker och ursprunglig natur och rikt och omväxlande fågelliv. Dit kom en jaktvårdsivrare en fabrikör av tysk extraktion och gjorde sig till envåldshärskare. Med bössa, saxar och gift utrotade han alla vilda djur och fåglar på holmarna -- icke ens måsar och tärnor lämnade han i fred -- för att sedan inplantera tyska harar och fasaner. Och än värre! Han lät bygga välvda träbroar mellan kobbarna och små belvederer i schweizerstil på bergklintarna, så att det hela den dag som i dag är ter sig som ett tivoli i någon tysk småstad an der See. -- -- --
Nå ja, med odlingen, skogsskövlingen och bebyggelsen ute på holmarna är det nu som det är. Man kunde ju förstå, att allt detta förr eller senare måste komma.
Värre är det med denna ständiga oro och osäkerhet, detta jäkt och buller, som skapats genom skärgårdens nya samfärdsmedel, de osande och smattrande motorbåtarna. Det tog endast några få år för dem att fullständigt undantränga både skötekan och långbåten, dessa smäckra, välbyggda farkoster med anor från hedenhös, ledungasnäckans och drakskeppets ätteläggar, som tyst och lätt gungade på vågen likt simmande vitfåglar.
Och man förvånar sig icke däröver, då man besinnar vilken revolutionerande makt som ligger förborgad i den lilla bensinmotorns stålmekanism. -- Med en dylik behändig apparat i båten
| 190 |
Bittida och sent ljuder motorsmattret över fjärdar och sund, uppkallande eko från berghällarna och överröstande själva stormens brus. Endast under förnatten, då fiskaren ligger och sover i sin båt, i väntan på att strömmingsstimmen skola gå på de utlagda skötarna, upphör oväsendet för några timmar.
Sälarna ha nästan helt och hållet övergivit skärgårdarna. -- De kunna ju aldrig gå upp på ett grund för att vila och sola sig, utan att genast bliva störda av det beständiga surret och knattrandet. Ejdrar, svärtor och skrakar fly till havs, så snart de fått sina ungar i sjön. Ja, det finns folk som påstår, att själva fisken försvinner från vikar och grundbankar, skrämd av motorbåtarna, som skola in och röra upp vattnet över allt. --
Hur olika mot förr i världen, då skärkarlarna togo långa omvägar för att icke onödigtvis skrämma den lekande fisken i vikarna och rodde med lindade åror och årtullar för att icke störa ejdern och de andra sjöfåglarna i deras häckning.
Nu fara rovlystna äggplundrare under vårtiden från skärgård till skärgård, från kobbe till kobbe. Varför skulle man icke plocka ägg, då fågelskären ligga fulla av sådana och man kan komma ut och hem igen på några timmar.
Var helst det kommer en fågelhona med icke flygfärdiga ungar simmande mellan holmarna, ha de genast efter sig en motorbåt med en eller flera bössbeväpnade karlar ombord. Och så smälla skotten, tills det icke finns en enda fågel kvar av kullen. -- Mot
| 191 |
Hur många gånger under de senare åren har icke gammelgubben i Storskärgården knutit sina händer i vanmäktig vrede, där han stått uppe på utkiksknuven och genom sälkikaren bevittnat huru okända motorbåtsfarare gjort holmgång ute på kobbarna och med berått mod lönmördat hans kära ådor, där de legat och ruvat sina ägg!
Motorbåtarna och motorbåtspiraterna ha för länge sedan gjort slut på lugnet och friden ute i skärgårdarna och äro som bäst i färd med att ödelägga fågellivet där. Snart skall det icke längre finnas en ejder eller en svärta på utkobbarna, ännu mindre en örn på storholmarna. -- -- -- -- -- -- --
Men människorna hålla icke bara på att omskapa marken och uppfylla varje liten vrå på land och på sjö med sin oro och sitt jäkt. De ha ju också börjat erövra luften, och även därvidlag är den underbara motorn deras hjälpare.
Icke nog med det ständiga bullret och smattrandet ute på sjön. Själva luften sönderslites av propellerslag och skälver av motorsurr, då aëronauterna från fästningsstaden, där några mil inomskärs i väster, företaga sina spaningsflygningar ut till havs.
Bland flygarne fanns en ung man med nutidsmänniskornas vanliga smak för det sällsamma och sensationella. Under en flygfärd utåt Österfjärden hade han sett ett havsörnpar sväva över en av hemholmarna, och genast hade en lika originell som glänsande plan dykt upp i hans hjärna. Själva idén hade han fått från varjehandaavdelningen i en tidning. Där hade det bland andra mer eller mindre trovärdiga historier från kriget stått att läsa om hur en österrikisk krigsflygare vid fronten i Tyrolen en gång tagit sig för att flyga i kapp med örnarna, som byggde bland Alpernas toppar, och huru det sedan blivit en omtyckt sport bland flygspanarne att jaga örnar från aëroplan.
| 192 |
Nu ville han försöka någonting liknande med havsörnarna där ute bland skärgårdsholmarna. Det skulle bliva något riktigt sensationellt, något noch nie dagewesenes. Han skulle icke bara flyga kapp med örnarna; han skulle filma dem i flykten för att sedan låta biografpubliken se huru luftens konung tog sig ut i rymden hemma hos sig.
Allt nog. För att bringa sin plan i verkställighet ingick vår flyglöjtnant kompaniskap med en filmfotograf från storstaden, och en vacker sommarmorgon startade de båda herrarna i en flygbåt, utrustade med filmkamera och andra agremanger. Genom en sommarseglare, som blivit invigd i deras planer och som låg med sin jakt ute bland hemholmarna, hade de pr telefon underrättats om att örnarna fortfarande höllo till där ute och att tidpunkten syntes lämplig för att slå ett stort slag.
En av Storö-örnarna satt, såsom han ofta brukade, på det triangelformiga, svarta sjömärket på högsta punkten av Lilla Sikö, då människornas flygvidunder, till silhuetten påminnande om en jättelik rovfågel, dök upp vid horisonten. Flygspanaren varsnade örnen på långt håll och gjorde sig redan säker om framgång i sitt förehavande.
Men Gammel-Ante visade ingen lust att stifta närmare bekantskap med sin medtävlare om herraväldet i luften. Då flygmaskinen, smattrande och surrande som en jättehumla, styrde in över holmen, hade han längesedan tagit till vingarna och hängde som en mörk punkt högt uppe under ljusa sommarskyar.
Flygbåten följde efter och steg mot höjden i virvlande spiraler, steg och steg -- ända tills den fick motorskada och efter en halsbrytande nedstigning blev liggande mitt ute på Brantöfjärden.
Den förste som kom roende ut till haveristen för att räcka de nödställda flygarne en hjälpande hand var vår vän filosofen Alexander Majgren. Han hade legat och solat sig på Vånskäret, då han väcktes av motorsurret från ovan och blev vittne till den så hastigt ändade kappflygningen.
Sedan flygbåten av en tillskyndande motorbåt bogserats i lä av en kobbe och besättningen satts i land, tog filosofen
| 193 |
