Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mot hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På sista tiden har jag vid upprepade tillfällen sett
en liten gärdsmyg sätta sin lustiga stjärtstump
i vädret, där han hoppat omkring bland grenarna i
örnboet. Det skulle icke alls förvåna mig, om han
hade funderingar på att till ett annat år söka sig
en tryggad plats för sitt lilla runda kvistnäste där
uppe i sjökonungens borg.
Trots tålig väntan vid örnarnas vanliga fångstställen
har jag endast ett par gånger lyckats få se ungörnarna
taga byte. Den ena gången var det hanen som efter
några misslyckade nedslag ljustrade en gädda i ett
av de smala, steniga sunden mellan småkobbarna
öster ut. Vid ett annat tillfälle stod jag på långt
håll och såg huru båda ungörnarna svävade fram och
tillbaka över den stora, uttorkade vassmaran söder
på Storö. De höllo sig så nära marken, att de nästan
vidrörde de glesstående vasstråna med vingarna,
och rätt som det var slog den ena av dem ned och grep
något litet och mörkt, som knappast kunde vara annat
än en vattensork. – Massor av sådana bruka hålla till
i maran, och man kan förstå, att de små svartglänsande
gnagarna, där de kila fram mellan sina hål, skola
utgöra ett rent av idealiskt övningsmaterial för en
ung rovfågel, som håller på att träna.
Svärtruggarna, som detta år uppträda i ovanligt
talrika och stora kullar, äro däremot tydligen alltför
snabba och skickliga dykare, för att ungörnarna skulle
hava någon utsikt att lyckas fånga dem. Eljes skulle
väl icke Gammel-Antes telningar dag efter dag sitta
overksamma och se på hur svärtungarna med sina mödrar
simma omkring och dyka i lä av holmarna.
Nej, ungörnarna tyckas ännu hava långt kvar, innan
de blivit fullärda, och äro fortfarande i hög grad
beroende av föräldrarna.
Dessa hava emellertid blivit allt mera vittfarna
och visa sig sällan annat än när de komma för att
dela med sig av sitt byte åt ungarna. Då höras
deras gälla skrin än ifrån de branta klintarna av
det närmast österut belägna vackra Lövskäret, från
Vånskäret eller från det med fantastiskt formade
tallar bevuxna Fandersskäret, ett stycke längre ut
mot fjärden ... Och ungörnarna äro icke sena att
lystra till skaffningssignalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
