Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mot hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var min avsikt att stanna på holmen till följande
dag, och fram emot kvällen slog jag mig ned i närheten
av örnboet för att se om ungörnarna skulle komma
och tillbringa natten där. Där jag satt gömd i ett
gransnår, svårt pinad av mygg och knott, fick jag i
solnedgången mycket riktigt se en av ungörnarna komma
seglande över trädtopparna, beskrivande en lov kring boet.
»Pu-i-i!» skrek han. Det var samma svaga, väsande
vissling, som han låtit höra redan som liten
dununge. – Sannerligen gjorde det icke ett bra
underligt intryck att höra en så väldig fågel
frambringa ett slikt ömkligt och hjälplöst läte!
Han satte sig emellertid icke i boet, och då jag
väntat ytterligare halvannan timme, trodde jag mig
av gammelörnarnas lockrop kunna sluta till att hela
familjen satt sig till vila någonstädes i de gamla
knotiga tallarna uppe på klinten.
Sedan dess har jag gjort flera försök att få hålla
örnarna sällskap på deras nattställe, men alltid
förgäves. Då jag gömt mig vid boet, har jag hört dem
uppe på berget eller vid tjärnarna, och tvärt om. Jag
må hava gått till väga med aldrig så stor försiktighet
och gömt mig aldrig så väl; alltid tyckas de hava
hållit reda på var jag befunnit mig och sorgfälligt
undvikit just den platsen.
På högsta klinten, ungefär mitt på holmen, reser
sig över vindstukade tallar och risiga granar ett
av dessa besynnerliga sjömärken, med vilka flottan
låtit utmärka sina hemliga farleder. Det är en upp- och
nedvänd triangel av tjärade träribbor, fästad
vid en grov järnskena på stensockel. Där uppe på
den svarta triangeln har jag ibland, då jag närmat
mig holmen, sett en av ungörnarna sitta på utkik – en
gång t. o. m. i fredligt sällskap med ett par
sillmåsar. Och har sjömärket för tillfället varit
tomt, har jag endast behövt gå upp på klinten, för att
båda eller en av ungörnarna skall ha kommit svävande
och på avstånd betraktat den besökande. – Ty långt
borta äro de sällan.
Dock tyckas de numera helt och hållet hava övergivit
boet. Torvlagret i den stora grenkorgen har, gödslat
av träck och avfall och vattnat av det ymniga regnet,
börjat grönska, så att boet nu mot slutet av augusti
står fullt av frodigt ogräs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
