Nattskärran, som längesedan upphört att trampa sin surrande spinnrock borta i tallskogen, kommer i skymningen på ljudlösa vingar till strandängen och anställer jakt på de stackars birfilarna. Lingonplockningen ute på holmarna är i full gång, och fiskaren väntar endast på nedan och höstmörker för att sätta ut sina ålryssjor. Innan man vet ordet av, ha vi september här, september med sin genomskinliga luft, sina praktfulla solnedgångar, sina mogna hasselnötter -- och sin stämning av lugn förbidan och resignation. -- -- -- -- -- -- Jag har fått en länge närd önskan uppfylld, den nämligen att få vara med om en jakt på hemholmarna. -- Dessa härliga, skogsklädda holmar, där jag tilbragt så många vår- och sommardagar med att studera fåglar och blommor, och där hararna kommit skuttande rakt i famnen på mig och tjädrar och orrar brakat upp runt omkring mig, utan att jag någonsin fått pröva jaktlyckan på dem. Men nu går jakten på Ängsö, och jag är med ... Stövarekopplets klingande skall ljuder mellan bergen. En unghare är på benen. Drevet kommer mig allt närmare, där jag står på pass vid en öppen berghäll mellan ett par små kärrdrogar. -- -- -- Där kommer jösse kilande ... Men vilken underlig figur han gör! Han guppar icke fram med de långa hörlurarna i vädret, såsom hyggliga och anständiga harar bruka, utan sätter i väg i blixtsnabba, avbrutna språngsatser med kroppen tätt efter marken och öronen smetade efter ryggen. Så där beter sig en hare, endast då han sett någon rovfågel i närheten. Och jag håller inne med skotten i förhoppning att i stället få använda dem på duvhöken, som säkert icke är långt borta ... Men då ingen hök uppenbarar sig och jösse i nästa ögonblick skall vara utom skotthåll, låter jag skottet gå, och haren rullar om på berget. När jag så kastar en blick bakom mig, får jag se ett par örnar sväva högt över skogen åt Garviksmossen till. Det är ungörnarna från Långkärret, och det måste vara de som satt skräck i haren. -- Icke som skulle de ha haft några funderingar på att