Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mot hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blanda sig i leken och börja jaga hare. Nej, det är
bara hundskallet och hornsignalerna som väckt deras
nyfikenhet. Så snart de fått den tillfredsställd, draga
de sig tillbaka och försvinna bakom skogen ...
Längre fram på dagen ser jag en av gammelörnarna
sväva över en annan trakt av holmen. Han har sin
granne ormvråken hack i häl efter sig. Sorkarnas,
ormarnas och grodornas tuktomästare gör i luften det
ena utfallet efter det andra mot örnen, alltunder det
han skriker och smädar på sin jämrande vråkdialekt: – Ja,
du är stor och pampig och självmedveten, du Gammel-Ante!
tyckes han säga. – Men snart är din tid
ute, och då är det jag som blir den förnämsta här på
holmen. Se bara, hur jag svävar och kretsar! Nästan
lika ståtligt och elegant som du, Gammel-Ante, och i
vändningen är jag, om det gäller, t. o. m. snabbare
än du. Se bara! Du tror dig förstås vara ensam herre
här uppe bland molntapparna. Men jag följer dig, jag
följer dig så högt, att människorna, som blåsa i horn
och dundra med sina eldrör där nere i skogen, icke
längre kunna se mig och icke dig heller, så stor och
vingbred du än är. – Hin tro, om jag icke, när allt
kommer omkring, är född till örn! – – – – –
I soluppgången morgonen därpå står jag uppe på
»Lystbranten», en hög, sällsamt formad bergklint på
södra delen av holmen, dit man brukar gå för att speja
och lyssna efter korna och dit den jagade haren brukar
komma förr eller senare under drevet. Där uppifrån
har man en hänförande utsikt över Brantöfjärden och en
del av Österfjärden och holmarna, sunden och vikarna
runt omkring.
Hundarna gå och väcka nere i kärret, utan att finna
utspåret, varför jag har god tid att låta blicken
fara omkring och njuta av all den härlighet, som i den
klara, daggfriska morgonen ligger utbredd framför mig.
Högt uppe i den kristallklara rymden, mitt över Brantöfjärden
sväva några mörka punkter, som jag i det sparsamma morgonljuset
till en början tager för sträckande vråkar. Men så får jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
