blanda sig i leken och börja jaga hare. Nej, det är bara hundskallet och hornsignalerna som väckt deras nyfikenhet. Så snart de fått den tillfredsställd, draga de sig tillbaka och försvinna bakom skogen ... Längre fram på dagen ser jag en av gammelörnarna sväva över en annan trakt av holmen. Han har sin granne ormvråken hack i häl efter sig. Sorkarnas, ormarnas och grodornas tuktomästare gör i luften det ena utfallet efter det andra mot örnen, alltunder det han skriker och smädar på sin jämrande vråkdialekt: -- Ja, du är stor och pampig och självmedveten, du Gammel-Ante! tyckes han säga. -- Men snart är din tid ute, och då är det jag som blir den förnämsta här på holmen. Se bara, hur jag svävar och kretsar! Nästan lika ståtligt och elegant som du, Gammel-Ante, och i vändningen är jag, om det gäller, t. o. m. snabbare än du. Se bara! Du tror dig förstås vara ensam herre här uppe bland molntapparna. Men jag följer dig, jag följer dig så högt, att människorna, som blåsa i horn och dundra med sina eldrör där nere i skogen, icke längre kunna se mig och icke dig heller, så stor och vingbred du än är. -- Hin tro, om jag icke, när allt kommer omkring, är född till örn! -- -- -- -- -- I soluppgången morgonen därpå står jag uppe på »Lystbranten», en hög, sällsamt formad bergklint på södra delen av holmen, dit man brukar gå för att speja och lyssna efter korna och dit den jagade haren brukar komma förr eller senare under drevet. Där uppifrån har man en hänförande utsikt över Brantöfjärden och en del av Österfjärden och holmarna, sunden och vikarna runt omkring. Hundarna gå och väcka nere i kärret, utan att finna utspåret, varför jag har god tid att låta blicken fara omkring och njuta av all den härlighet, som i den klara, daggfriska morgonen ligger utbredd framför mig. Högt uppe i den kristallklara rymden, mitt över Brantöfjärden sväva några mörka punkter, som jag i det sparsamma morgonljuset till en början tager för sträckande vråkar. Men så får jag