avstånd. Knappast ha de slagit ned på läckerbitarna, och börjat undersöka dem, förrän det brakar löst från någon väl dold skjutkoja i närheten. Och så dessa förskräckliga saxar, som gillrats över allt, där man minst anar det. En gammal torraka, en avtoppad gran eller en hög, fristående påle kan se så inbjudande ut för en rovfågel, som önskar sig en viloplats, från vilken han kan överblicka trakten ... Men slår han sig ned där, vips spritter en fjäder upp och han känner sig gripen om benen eller kroppen av en gruvlig järnkäft, som klämmer till värre än de starkaste klor och som icke släpper sitt tag, han må rycka och slita och slå med vingarna hur mycket som helst. I bästa fall kommer han kanske ifrån äventyret med förlusten av ena foten, men vanligen hänger eller sitter han där i det pinande fängslet, till dess svälten efter dagar och veckor sugit den sista livsgnistan ur den marterade kroppen, eller tills människan behagar infinna sig och med något tillhygge göra slut på hans lidanden. Ibland kunna själva träden bliva farliga fällor, särskilt för örnarna. Trötta efter den långa luftvandringen eller mätta och tunga efter att ha slukat ett större byte, slå de sig om aftonen ned i någon knotig tall i kanten av ljungheden eller i en gammal risig pil ute på fältet. Och nu är det så underligt att de nästan alltid känna sig dragna till sådana träd, i vilka andra generationer av örnar under gångna höstar sökt vila. Detta ha människorna lagt märke till och hålla noggrann utkik på »örnträden» för att i skydd av mörkret smyga sig dit och skjuta ned örnarna från nattkvisten. Ja, den skånska slätten är, såsom en författare en gång sagt, att likna vid en enda stor rovfågelfälla. Dit lockas om hösten hundraden och åter hundraden av luftens stoltaste och ädlaste resenärer. Men endast få komma med livet därifrån. Förr skötos i Skåne varje höst flera hundra örnar. Numera har siffran gått ned till ett femtiotal. Icke som skulle örnskyttet bedrivas mindre energiskt nu än förr. -- Nej, det är helt enkelt så