Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mot hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande en uråldrig flyttningsväg, lämna de omsider
kusten och styra kosan inåt land, ut över den jämna,
bördiga slätten längst i söder, där svenskt land
slutar. Kanske är det en ren synvilla som drager dem
dit, ty den skånska slätten med sina ändlösa åkrar
och fält har ju en viss likhet med ett böljande
hav, ur vilket bokskogsåsarna, ljungbackarna,
barrträdsplanteringarna och pilvallarna höja sig som
holmar, kobbar och grund.
Förresten finna de där före sig en hel mängd bevingade
resenärer. De flesta av nordens flyttande fågelfolk
skola samma karavanväg fram på sin flyttning mot
söder. Gäss kackla, änder snattra, spovar och snäppor
vissla. Där komma även en mängd av luftens jägare
och fribytare, kungsörnar från höga norden, falkar,
hökar och vråkar i hundradetal. Alla stanna de veckor
igenom ute på slätten och alla finna de bordet dukat
för sig.
Icke nog med de förbiflyttande simfåglarna, vadarna
och småfåglarna. Där finnas även stora feta harar,
som trycka över allt mitt ute på släta fältet, och
massor av feta fasaner, som hållas i inhägnader och
med sina lysande färger tyckas enkom skapade att
uppätas av rovfåglar.
Men finns det gott om mat, så finns det också många
försåt och farligheter.
Där sitter en berguv på en påle och glor argt omkring
sig med sina stora, gulröda ögon, medan han knäpper
med näbben, burrar upp fjädrarna och reser vingarna
som en sköld över ryggen. Inga andra rovfåglar, som
vid fullt dagsljus få se denna mörksens potentat
med fjäderhornen och eldögonen, kunna låta bli
att flyga dit för att göra ett mer eller mindre
allvarligt utfall mot honom eller åtminstone slunga
ett smädligt tillrop i synen på honom. Men då de
närma sig, mötas de av blixt och dunder och död
från ett av människornas lömska bakhåll. – Ty uven,
som antingen var en tam sådan, fängslad vid pålen
med ett järnkoppel, eller också bara en uppstoppad
bulvan, hade enkom blivit placerad där för att locka
de sträckande rovfåglarna i fördärvet.
På samma sätt är det med de utlagda feta, doftande kadavren,
som särskilt örnarna med sin skarpblick upptäcka på milslånga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
