fladan. Först trodde jag, att de va några felskjutna skrakar eller andra fåglar som tatt sej i land här. Men när jag titta efter lite nogare, såg jag, att de va fyra stycken uttrar, hona me tre nästan fullstora ungar. Dom sam omkring å fiska, å när dom tatt en fisk, gick dom opp på grundet där ute å åt opp den. Så höll dom på en go stund, medan jag låg gömd här inne bland buskarna å svor ve å förbannelse över att jag lämnat bössan hemma. Till sist gick dom i sjön allihopa å börja sakta simma väster ut mot inloppet. Själv smög jag mej efter utme strann, så tyst jag kunde. Då jag kommit bort te själva Smalhålet, titta jag fram bakom en sten å fick se hela utterfamiljen passera förbi bara några meter ifrån mej. Dom sam tätt som en andkull. -- Kors, den som nu haft bössan å fått brassa på mitt i högen! tänkte jag. Då dom kommit ut genom Smalhålet, fortsatte dom rakt ut mot Segelgrundena där borta. -- Berättaren pekar ut mot ett par på några hundra meters avstånd syd-sydväst från skäret belägna, knappast tio meter långa och omkring hälvten så breda grundkallar, som med sina skrovliga läsidor mot söder och sina rundslipade stötsidor mot norr ligga där, precis sådana, som de blivit tillskapade av istidens jöklar. -- Jag såg hur uttrarna gick opp på de största grundet å kröp ihop alldeles under den tvära branten söder på, där dom blev liggande i en enda svart myl. Som jag nu stod där å gapa å illgjorde mej över att jag inte skulle få någe me åv uttrarna, bara för att jag varit så rasande dum å inte tagi bössan me, var de som om jag hört en röst som sa te mej: »Om du skaffar dej en regäl sten å ror ut te grundet, så får du slå ihjäl dom.» - Här ber författaren att få inskjuta några ord. Jag tror ej på något sådant som röster och andeviskningar, men jag tvivlar icke på att Karl-Olof här på sätt och vis talar sanning, och jag tror mig även förstå vems röst det var han hörde. Det var rösten från längesedan svunna släktled, från våra riktigt urgamla i hudar klädda förfäder, med vilka den durkdrivne fiskaren och jägaren Karl-Olof, sig själv ovetande, har så mycket gemensamt.