Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mot hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fladan. Först trodde jag, att de va några felskjutna
skrakar eller andra fåglar som tatt sej i land
här. Men när jag titta efter lite nogare, såg jag,
att de va fyra stycken uttrar, hona me tre nästan
fullstora ungar. Dom sam omkring å fiska, å när dom
tatt en fisk, gick dom opp på grundet där ute å åt
opp den.
Så höll dom på en go stund, medan jag låg gömd här
inne bland buskarna å svor ve å förbannelse över att
jag lämnat bössan hemma.
Till sist gick dom i sjön allihopa å börja sakta
simma väster ut mot inloppet. Själv smög jag mej
efter utme strann, så tyst jag kunde. Då jag kommit
bort te själva Smalhålet, titta jag fram bakom en
sten å fick se hela utterfamiljen passera förbi bara
några meter ifrån mej. Dom sam tätt som en andkull. – Kors,
den som nu haft bössan å fått brassa på mitt
i högen! tänkte jag.
Då dom kommit ut genom Smalhålet, fortsatte dom rakt
ut mot Segelgrundena där borta. – Berättaren pekar ut
mot ett par på några hundra meters avstånd syd-sydväst
från skäret belägna, knappast tio meter långa och
omkring hälvten så breda grundkallar, som med sina
skrovliga läsidor mot söder och sina rundslipade
stötsidor mot norr ligga där, precis sådana, som de
blivit tillskapade av istidens jöklar. – Jag såg hur
uttrarna gick opp på de största grundet å kröp ihop
alldeles under den tvära branten söder på, där dom
blev liggande i en enda svart myl.
Som jag nu stod där å gapa å illgjorde mej över att
jag inte skulle få någe me åv uttrarna, bara för
att jag varit så rasande dum å inte tagi bössan me,
var de som om jag hört en röst som sa te mej: »Om
du skaffar dej en regäl sten å ror ut te grundet,
så får du slå ihjäl dom.»
- Här ber författaren att få inskjuta några ord. Jag
tror ej på något sådant som röster och andeviskningar,
men jag tvivlar icke på att Karl-Olof här på sätt och
vis talar sanning, och jag tror mig även förstå vems
röst det var han hörde. Det var rösten från längesedan
svunna släktled, från våra riktigt urgamla i hudar
klädda förfäder, med vilka den durkdrivne fiskaren och
jägaren Karl-Olof, sig själv ovetande, har så mycket gemensamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
