Då deras värdiga ättelägg stod där utan jaktvapen, villrådig om hur han skulle bära sig åt för att bemäktiga sig det lockande bytet, gåvo de honom på instinktiv väg samma goda råd, som de i en liknande belägenhet skulle ha givit varandra: -- Tag en sten ... Han följde rådet och vann sitt mål. Och så här lyder fortsättningen på hans berättelse: - Nå ja! Hur de nu va, så fick jag bråttom att ge mej i väg bortåt Lillskäret te för å få rätt på Konrad. Under vägen fick jag ögona på en stor, flat stenskärva, som låg nere ve sjön. Den kunne väl vara en halv meter lång och vägde så där bortåt femti kilo. -- Där har du sten, Karl-Olof, tänkte jag för mej själv. Konrad ville att börja me inte tro ett ord av vad jag sa om uttrarna utan mente förstås, att jag skoja me honom. Men då han kom ut på udden och fick se den mörka mylen, som orörlig låg kvar ute på grundet, ble han het på gröten han också. Vi gick i båt, lyfte stenskärvan ombord, tog å oss strumpor och långhalsdukar å lindade om årorna, för å komma tyst fram, å så rodde vi ut te grundet. Där lag vi i land på nordsidan så försiktigt vi kunne, å jag gick barfota opp på grundet me stenen framför mej i båda händerna. När jag hade tatt några steg fram mot andra ändan å grundet, hörde jag tydligt hur uttrarna snarka. Ja, dom låg å drog riktiga timmerstockar. Så nog kunne man förstå, att dom sov gott på maten ... Jag tog några steg te, å så var jag framme ve branten å fick se uttrarna ligga en knapp meter under mej, i en klunga, alldeles som hundvalpar. Dom låg på rygg me indragna framtassar å huvuna vända inåt berget, honan å honungen i mitten me dom båda ungfrassarna på var sin sida om sej. Jag lyfte sten över huvut si så här, tog noga sikte å damma te så mycke jag rådde me mitt i högen ... Konrad säger, att de lät rakt som ett kanonskott å att de skalv i hela grundet, då sten drabba ner. Den studsa förstås en smula mot dom mjuka kropparna, å så rulla den ner i vattnet. Honorna, som hade fått mest me utå slaget, låg orörliga me blon rinnande ur näsborrarna, men frassarna hade så pass mycke liv