Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mot hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då deras värdiga ättelägg stod där utan jaktvapen,
villrådig om hur han skulle bära sig åt för att
bemäktiga sig det lockande bytet, gåvo de honom på
instinktiv väg samma goda råd, som de i en liknande
belägenhet skulle ha givit varandra: – Tag en sten
... Han följde rådet och vann sitt mål. Och så här
lyder fortsättningen på hans berättelse:
- Nå ja! Hur de nu va, så fick jag bråttom att
ge mej i väg bortåt Lillskäret te för å få rätt
på Konrad. Under vägen fick jag ögona på en stor,
flat stenskärva, som låg nere ve sjön. Den kunne väl
vara en halv meter lång och vägde så där bortåt femti
kilo. – Där har du sten, Karl-Olof, tänkte jag för
mej själv.
Konrad ville att börja me inte tro ett ord av vad jag
sa om uttrarna utan mente förstås, att jag skoja me
honom. Men då han kom ut på udden och fick se den
mörka mylen, som orörlig låg kvar ute på grundet,
ble han het på gröten han också.
Vi gick i båt, lyfte stenskärvan ombord, tog å oss
strumpor och långhalsdukar å lindade om årorna, för
å komma tyst fram, å så rodde vi ut te grundet. Där
lag vi i land på nordsidan så försiktigt vi kunne,
å jag gick barfota opp på grundet me stenen framför
mej i båda händerna. När jag hade tatt några steg
fram mot andra ändan å grundet, hörde jag tydligt
hur uttrarna snarka. Ja, dom låg å drog riktiga
timmerstockar. Så nog kunne man förstå, att dom
sov gott på maten ... Jag tog några steg te, å så
var jag framme ve branten å fick se uttrarna ligga
en knapp meter under mej, i en klunga, alldeles som
hundvalpar. Dom låg på rygg me indragna framtassar
å huvuna vända inåt berget, honan å honungen i mitten
me dom båda ungfrassarna på var sin sida om sej.
Jag lyfte sten över huvut si så här, tog noga
sikte å damma te så mycke jag rådde me mitt i högen
... Konrad säger, att de lät rakt som ett kanonskott
å att de skalv i hela grundet, då sten drabba ner. Den
studsa förstås en smula mot dom mjuka kropparna,
å så rulla den ner i vattnet.
Honorna, som hade fått mest me utå slaget, låg orörliga me blon
rinnande ur näsborrarna, men frassarna hade så pass mycke liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
