tömt ut litet småfisk och annat rask; och där på hällen har uttern lämnat kvar sitt endast halvförtärda byte. -- Mycket blir det sällan, men alltid så pass att man kan stilla den värsta hungern och nödtorftigt draga sig fram, tills det blir tid att giva sig i väg ut till drivisen och leva parasitliv bland sälarna eller sitta och lura på de sammanpackade sjöfågelskarorna i vakar och brunnar. -- Farväl då, gammelörnar, för denna gång, och lycka till! -- Måntro jag skall få återse er ett annat år på edra gamla boplatser? ... Alldeles säkert är det icke. Ägaren till Långkärret på Ängsö, som är »föregångsman» på jordbrukets område, har Gud nå’s fått odlingslån för att dika ut den lilla myren och har redan låtit gräva en djup och bred avloppsgrav ned till Österviken. På Siköarna skall det visst bli stor avverkning till vintern, och på ytterligare ett par av småholmarna lära sommarstugor komma att byggas. Men -- ni ha ju redan fått finna er i så mycket i den vägen, så jag tror mig ändå kunna hoppas det bästa. Allt beror till sist på huru länge det skall förunnas er, gammelörnar, att famna rymden och stiga mot solen på väldiga vingar. Ty odödliga äro ni ändock ej! Det är icke med er som med fågeln Fenix, som väl kunde förgöras men alltid uppstod igen till nytt liv och ny härlighet. -- Fastän man nästan skulle kunna tro det, då man bevittnat, huru en av er, hanar, blivit dödad, men icke desto mindre om ett eller annat år, måhända i något föryngrad gestalt, ånyo visat sig vid makans sida. Men om ni, gamla stammödrar, skulle gå till de sällare jaktmarkerna -- och någon gång måste ju också er timma slå -- eller om ni båda, hane och hona, samtidigt skulle duka under. -- Ja, då är det sannolikt slut på Gammel-Antes saga här ute i skärgården.