Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ritten genom Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då tusentals människor strömmade till moskéerna. Högt uppsatta
mohammedaner redo vackra, rikt utstyrda bucharska hästar. Många
av de troende stannade på vägen för att skölja sina fötter i en »aryk»
(kanal i bevattningsnätet), och de som ej fingo rum i helgedomarna
bredde ut sina mattor på stenläggningen utanför, där de utförde sina
knäfall och böner. Medan mollans entoniga röst då och då avbröt
tystnaden, såg man ett hav av vita turbaner höja och sänka sig med
underbar precision.
I Samarkand vilar Timur lenk i ett av honom själv planlagt
mausoleum under ett väldigt nefritblock, som bär den märkliga inskriften:
»Vore jag vid liv, skulle människorna darra». Få erövrare torde ha
varit mer fruktade än denne turk, vars namn befolkningen i
Samarkand alltjämt uttalade med vördnad.
Min ciceron förde mig även till en klyfta, vilken egendomligt nog
påstods vara profeten Daniels berömda lejongrop och vid vars rand
han även utpekade profetens grav. Enligt mohammedansk sed hade
denna klappats ihop av lera till formen av en kista, inemot åtta
meter lång. På min fråga varför kistan hade dessa imponerande
mått, svarade ciceronen på fullt allvar att Daniel vuxit i graven, som
man därför tid efter annan hade varit tvungen att förlänga.
— Skulle profeten fortfara att växa?
— Nej, det hade ryssarna förbjudit!
Befolkningen i ryska Turkestan bestod av sarter och turkmener.
I Samarkand stiftade jag bekantskap med sarterna, ett folk av iranskt
ursprung, med ett språk som närmar sig det turkiska. Jag skulle
påträffa sarter också i Sin-kiang. De voro älskvärda och gästfria,
men tämligen opålitliga och lata. Till sin klädsel voro de i städerna
boende sarterna iögonenfallande snygga — den skrivkunnige bar vit
turban, de andra en brokig. De islamitiska kulturtraditionerna
uppburo sarterna med aktningsvärd uthållighet.
I Samarkand anmälde sig mina två europeiska följeslagare,
kosackerna Rachimjanov och Lukanin, vilka det här förlagda
kosackregementets kommendör utvalt bland fyrtio frivilliga. Det var
raska gossar, som försäkrade att de nog skulle hålla ut, och ej heller
tycktes de avskräckas av de två år färden beräknades taga. Tyvärr
skulle Rachimjanov falla ihop redan efter sju månaders ritt.
Kosackernas avfärd blev rätt ståtlig. Följda av regementets
officerskår med musik stego de på tåget för att jämte sina hästar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
