Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ritten genom Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RITTEN GENOM ASIEN 85
att furstinnan återigen besvärades av sitt illamående. Detta hindrade
henne dock ej att bevilja mig en avskedsaudiens i sin jurta, som på
grund av sjukdomen försänkts i halvmörketr. Jag överräckte de
fotografier jag tagit vid mitt föregående besök, ävensom en burk
kinin, vilka anspråkslösa gåvor hon återgäldade med en rätt god
passgångare.
Vid uppbrottet från Juldusdalen på väg till Kara-shahr skildes
Numgans och mina vägar åt. Det var ej utan saknad jag såg gubben
slå ihop sitt lilla tält och stiga till häst för att återvända till Tekes-
dalen. Förutom hans framstående jägaregenskaper och erfarenhet
hade hans omtänksamhet under strövtågen i bergen gjort honom till
en värdefull färdledare. Numgan åtog sig att forsla huvudena av de av
mig skjutna djuren till Kuldja för att med ryska konsulns medverkan
få dem expedierade till Helsingfors, där de nu pryda mitt hem.
Det långvariga kaos, vari den stundande kinesiska revolutionen
snart skulle försätta riket, skulle ej gå torgoterna i Tien-shan-bergen
spårlöst förbi. I början av 1930-talet tillvällade sig en mandarin vid
namn Chin Shu-jen makten i Sin-kiang. Då torgoternas kan vägrade
att efterkomma den nye generalguvernörens befallningar, inbjöds
han av denne till en konferens i Urumtsi, dit han begav sig med
ett litet följe. Konferensen slutade med att kanen och hans följe-
slagare mördades på Chins befallning.
Efter två månaders strövande i bergen i köld, blåst och regn med
blott skorpor och fårkött till föda, förstod jag att uppskatta vad
Kara-shahr-oasen kunde bjuda på. Att rida över odlade fält var en
njutning. Allt beredde mig glädje, det må sedan ha varit en kacklande
höna med sina kycklingar eller en vallmoäng i sin färgprakt. Sarternas
och dunganernas lerstugor, ja till och med de knarrande och skakande
arborna tycktes luxuösa.
Den 5 juli 1907 red jag in i Kara-shahr — nästan på dagen ett år
efter min avfärd från Petersburg. Då jag i tankarna såg tillbaka
på det gångna året tyckte jag mig förstå, varför begreppet tid blir
allt tänjbarare ju längre österut man kommer.
Ortens mandarin, en rask sjuttioåring, tog vänligt emot mig.
Han hade ett lustigt sätt att göra ett långt uppehåll imellan orden,
liksom för att undvika att ett enda oöverlagt ord kom över hans
läppar. I min dagbok finner jag följande reflexioner om de kinesiska
ämbetsmännens liv:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
