Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ritten genom Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 MANNERHEIM: MINNEN 1906—1908
att övernatta trots min dunganska färdledares försäkringar att detta
var omöjligt. Dunganen fick lov att klättra över murarna till låsta
gårdar, tills han äntligen efter ett, som det tycktes, oändligt parla-
menterande fick en port öppnad. Jag fick skäl att undra, om ej denna
gård valts med avsikt för att skrämma mig på flykten, ty på tröskeln
stod en spetälsk, med ett utseende så avskräckande att också jag skulle
ha sökt mig till en annan by, om ej mörkret tvungit mig att hålla till
godo med det som bjöds, i detta fall ett stort tum med två kor och en
häst. Den spetälske fick sova i det fria. Jag lade mig på en »kang»
på ett par utbredda filtar. Vid daggryningen väcktes jag av att den
spetälske drog åt sig en av dem — jag hade tillbragt natten på hans
bädd! Då inkubationstiden för spetälska är tre till tio år, gick jag rätt
länge i mindre angenäm väntan.
Då vi kvällen därpå togo in i en seraj icke långt från lamaklostret
i Kadia, omringades vi av några tiotal obeskrivligt påflugna lamor.
Fullt upptagen med teckning som jag var, lät jag be den ärade publi-
ken lämna mig i fred. Detta hjälpte dock ej, och snart myllrade den
sluttning, vid vars fot serajen låg, av rödklädda lamor, som då jag
visade mig hälsade mig med några välriktade stenar. För att få ett
slut på spektaklet sköt jag ett skott i luften med mitt hagelgevär,
och kort därpå ett annat i marken nära en ärevördig lama, som just
hade slungat en sten i benet på mig. Inom kort var gården och slutt-
ningen tom. Jag sände ett bud till klostrets äldste med meddelande
om det passerade, och budet återkom med beskedet att prelaten hade
lovat skära halsen av den lama, som träffat mig med sin sten.
Jag hade upprepade gånger varnats för den väg jag följde, som
var illa beryktad för rövaröverfall. Mina vägvisare troppade av
och slutligen försvann också min livvakt, en soldat som skulle led-
saga mig till Tao-chou och som var beväpnad med ett svärd lika stort
som han själv. Jag beväpnade nu mitt folk med allt jag ägde i vapen-
väg, utökat med mina etnografiska nyförvärv — bland dem tangut-
svärd och tangutgevär utan veke och laddning — för att ge mannarna
självförtroende. Men varken banditer eller karavaner, deras offer,
syntes till. Endast stormen tjöt i den öde terrängen, rörande upp
moln av damm.
Snart redo vi in i gästvänligare trakter, där vägen löpte mellan
lössjordshöjder i odlade terrasser, vilka likt trappor förde upp till top-
parna. Ej ett träd fanns att se i detta typiskt kinesiska landskap, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
