Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Revolutionsåret 1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig tillstånd att lämna staden, vilket jag visste förut, — och till
Smolna ville jag ej gå. På staben inlämnade jag då en anmälan att
jag, förpassad från Odessa för vård av en skadad fot, hade för
avsikt att återvända till Finland sedan jag erfarit att mitt land den
6 december förklarat sig självständigt. Därmed hade förutsättningen
enligt min uppfattning bortfallit för mitt kvarstående i den ryska
armén, i vilken jag såsom finsk undersåte tjänat under snart tre
decennier.
Samma kväll åkte jag till Finska järnvägsstationen, där ett par
soldater också nu villigt togo hand om mitt resgods. Vid utgången
till perrongen stod ett bord, vid vilket en soldatpiket undersökte
de resandes papper. Utan att tveka gick jag fram till bordet och
sträckte fram min förpassningssedel. Till min lättnad märkte jag att
soldaterna icke fullt behärskade ryska — de voro ingermanländare.
Efter en på finska förd diskussion om pappetrets giltighet räckte en
av soldaterna det tillbaka åt mig med orden »harasjå, harasjå» —
bra, bra! Jag steg på tåget, vars vagnar voro åtskilligt snyggare än
de salongsvagnar jag stiftat bekantskap med på resan till Petersburg,
och så bar det i väg.
Det var grådaskigt och regnigt väder den dag jag i mitten av
december 1917 anlände till Helsingfors. Från stationen åkte jag till
min svåger Michaël Gripenbergs våning, där min syster och han
hälsade mig välkommen.
Mitt intresse för att se, om de samhällsbevarande krafterna i
Ryssland fått något till stånd, förde mig efter en veckas vistelse i
Helsingfors tillbaka till Petersburg. Något försök att sätta sig
upp emot sovjetväldet förmärktes ej ett spår av, och jag insåg att
detta inom kort skulle konsolidera sig och utveckla sig till ett dödligt
hot också mot det unga Finland. Det gällde att förbereda sig för
försvar, även om det nödvändigaste försvarsmedlet saknades —
vapen!
Med tanke härpå vände jag mig till chefen för den franska
militärmissionen, general Niessel, med en förfrågan om Finland kunde
påräkna krigsmateriel från de franska förråden i Murmansk.
Generalen, som ställde sig förstående till min hänvändelse, lovade
framlägga den för sin regering. Jag gav mig emellertid icke tid att invänta
svaret, marken brände under fötterna, och en av årets sista dagar
var jag åter i Helsingfors.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
