Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Revolutionsåret 1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag i mars så när hade blivit anhållen, fullbordade det dystra
intrycket. Gatorna voro illa underhållna och trafiken lam.
Under den vecka jag vistades i Petersburg träffade jag många
gamla vänner. Att en stor tyngd vilade över allt och alla var ej att
misstaga sig på. Ingenstädes såg man friskt mod eller beslutsam
vilja att sätta sig upp mot det nya styret. Vid en middag på Nya
klubben, grundad av medlemmar i den förnäma Jaktklubben, fann
jag mig sitta mellan två storfurstar, som innehade en hög ställning
inom krigsmakten. I detsamma ingick ett meddelande att
bolsjevikerna vid en husundersökning på Jaktklubben anhållit flera där
boende klubbmedlemmar, bland dem min kamrat vid
Chevaliergardet, prins Arsenij Karageorgevitj, broder till Serbiens konung.
Denna händelse gav helt naturligt anledning till att frågan om väpnat
motstånd kom på tal. Jag sade mig vara övertygad om att
anslutningen vore given, i händelse någon av storfurstarna ställde sig i
spetsen för företaget, — hellre falla med svärd i hand än bli skjuten
i ryggen eller låta skära halsen av sig! Mina bordsgrannar företrädde
emellertid en avvikande åsikt och ansågo det hopplöst att taga upp
kampen mot bolsjevikerna. Det var en stor besvikelse för mig att
också i huvudstaden påträffa en stämning liknande den i Odessa.
Det senare händelseförloppet kom mig att ändra åsikt i vad som
gällde en motståndsrörelse, ledd av medlemmar av det kejserliga
huset. Jag insåg snart att detta fastmer skulle varit ägnat att försvåra
uppgiften, men jag är fortfarande viss om att möjligheter då hade
funnits att samla tillräckliga krafter för att besegra ytterlighetselementen.
Ingen hade rätt att lämna huvudstaden utan vederbörligt tillstånd
från det högsta bolsjevikrådet. Detta hade lagt beslag på och
installerat sig i Smolnainstitutet, en internatskola för adliga flickor,
belägen vid Nevakröken. Förpassningssedeln var det enda dokument
jag hade att stödja mig på, varför jag började med att vända mig
till Finlands ministerstatssekretariat med anhållan om pass.
Sekretariatet hade förbjudits att utfärda sådana, men gav mig ett
legitimationsdokument, av vilket framgick att jag var finsk medborgare
och på väg till Finland. Nästa instans var generalstaben, där jag
hoppades kunna utverka en kommendering till Helsingfors. Den
tystnad och tryckta stämning, som härskade bland mina numera
civilklädda bekanta på staben, gjorde ett förkrossande intryck. Jag
erhöll beskedet att ingen utom det högsta bolsjevikrådet kunde ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
